Läs mer här...

1 januari 2003
Vi hade en mysig nyårsafton...
Sill- och nubbe, helgens andra skinka, Cubakaffe, plump-kortspel, ostfondue, Povel Ramel på TV, Grevinnan och betjänten...
Joel hade tillverkat hemmagjorda "bomber" av tomtebloss, dessutom hade de köpt en fyrverkerisats och vi klädde oss riktigt varmt (-20 grader), packade ner skumpan och gick iväg till fältet borta vid skolan och njöt av "bomber" och fyrverkerier och skålade in det nya året!

Banji tillbringade kvällen som ett nervvrak men Bubba är inte skotträdd. Det är synd om många hundar så här års.

Ur mitt scriptboard igår: (läses nerifrån och upp...) Ewa: Gott Nytt Friskt År! Tack Bibbi, det var underbart att bo på patienthotellet.

Ingela: Här är väldigt kallt, men vi blir hämtade till vårt nyårsfirande. Lugnt blir det.

Ingela: Gott Nytt år önskar även jag oss alla. Min enkla dagbok om strålningen mm är klar fram till idag. Finns på min sida. http://hem.passagen.se/ingela47/cancer-4.html  Nytt kommer nästa år, på annat sätt.

bibbi: Jag önskar dej och alla andra ett gott slut på 2002 och ett riktigt gott nytt 2003 Kram från Gävle

Agneta S: Jag instämmer till fullo, AnnCatrin, och önskar oss detsamma!

AnnCatrin: Fortsatt livsmod och ett enastående Gott Nytt År tillönskas oss alla!

Tillbaka

 

2 januari

Gårdagen bjöd på nyårskonsert, backhoppning, kortspel, kort promenad (det var bara -10!)... Mats lagade indiskt igen och det var lika gott!

Idag åker Karin till Stockholm. Hon ska vara där en vecka innan hon flyger hem till Havanna. Det är alltid lika kul att träffa henne, nästa gång hon kommer hem till Sverige är det sommar.

Det nya året har börjat bra! Mitt sår på axeln läkte sig själv på ett dygn, nu är även sårskorporna borta. Det märks att efterreaktionen på strålningen är över. Inget svider och bränner mer - skönt!
Vad gäller muskelvärken så kommer den och går men inte så mycket som tidigare och mest på natten. Håret växer så det knakar - överallt på kroppen. Mitt tandkött känns friskt sedan jag slutade med Waranet. Naglarna har blivit starkare och hårda - det får gärna hålla i sig.
Jag är fortfarande trött men känner att krafterna återvänder - jag orkar riktigt mycket under en dag numera!

Britt-Marie mailar:
"När jag läste din dagbok idag för första gången på flera dagar så blev jag så ledsen över beskedet om vad som hänt Margaretha. Mina tankar går ut till hennes familj, deras sorg måste vara enorm.  
Jag kände henne inte, men det spelar ingen roll, jag tror alla som läser din dagbok ändå känner en sorg för henne och hennes familj. Vi vet ju alla hur skört livet är och att få cancer får oss att förstå detta på ett annat plan. Margarethas bortgång gör det ännu verkligare och jag påminns om att ta vara på mina dagar och vara ödmjukt tacksam för varje dag av mitt liv hur kort eller långt det än må vara. Detta gjorde säkert Margaretha och jag är övertygad om att hennes själ och ande funnit ro och frid."

Ulla mailar:
"Hej Gunilla,
jag vill önska dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR. Det är du verkligen värd efter detta struliga 2002. Och samtidigt tacka dig för all den intressanta, trots allt det sorgliga, läsning, som du gett mig. Och säkerligen många andra."

Anette mailar:
"Jag läste just din dagbok och är glad över att du kan vara så positiv. Just nu känner jag mig rätt arg på det gamla året."

Från en ny läsare:
"Hej Gunilla.
Du gör en fantastisk insats med din dagbok! Jag läser den sedan i går då jag vill försöka fungera som "filter" och "förtrupp" åt en kär väninna som drabbats av exakt samma sak som du. Hon har just fått sin första FEC-behandling."
 

Tillbaka

 

3 januari

Ute är det -27 grader!! Det blir alltså ytterligare en inomhusdag...

Igår gjorde vi i ordning Elins dator. Hon fick mer minne och en extra hårddisk så nu ska hon kunna göra det hon vill! Elin och Åsa flyttar idag hem igen och snart börjar vardagen. Joel suckar och säger att han börjat tänka på skolan... Han stannar hos oss till söndag.

Joel och jag spelar Black& White, ett för mig nytt dataspel.

Jag har fått några intresseanmälningar på min CD, så jag tänker göra en provutgåva och några demonstrationsexemplar att skicka till lämpliga ställen.
En man vars kvinna har bröstcancer har hört av sig och tycker att jag inte ska göra en CD - det är alldeles för privat, tycker han. I övrigt har jag bara fått positiva reaktioner.

Det slår mig emellanåt att jag är frisk! Jag mår utmärkt!!! Äter för mycket och rör mig för lite just nu -  men jag är frisk!!!
Förr reagerade jag ofta med en fysisk åkomma, förkylning, magsjuka eller dylikt, när allt var över efter en anspänning. Jag tänkte att det kanske skulle komma en sådan reaktion nu också men den har uteblivit! Det tar jag som ett positivt tecken.
Jag har lyckats ta mig igenom denna behandling flytande, jag har följt med strömmen och låtit bli att "slå mig blodig" - och inte har jag kämpat heller... Det gick ändå och det gick ganska bra!
Jag säger inte att det inte har varit jobbigt men det tog jag hand om då det kändes så och framför allt har reikin befriat mig från de kroppsliga besvären...

Mats och Joel har förresten en fin nyårstradition - De börjar det nya året med att äta ett äpple för att året ska bli friskt och hålla doktorn borta. Så vi åt ett varsitt äpple som första måltid på det nya året!

Tillbaka

 

4 januari

-24 grader...
Sotis vänder in igen efter att ha vädrat sina morrhår i dörröppningen!

Jag vill berätta men vet inte riktigt hur...
Under reikin någon dag efter Margarethas död fick jag en hälsning från henne och fick veta att hon fått ro och att allt var som det skulle. Jag kände en stark värme och ett stort lugn. Hon har uträttat det hon skulle i denna värld och fortsätter vidare dit hon ska... Vi andra fortsätter dit vi ska...
Idag stod dödsannonsen i tidningen.

AnnCatrin mailar:
"Det är underbart att du mår så bra, att hela behandlingen är avslutad, att hudproblemen givit vika och att det nu är återhämtning, rörelse framåt och uppåt som gäller. I lagom takt. Jag höll på med att städa datorn igår, rensade mailen och läste då igenom alla mail vi skrivit till varandra under det gångna året. Vilken upplevelse det varit, berg- och dalbana, skratt och gråt och ilska!"

Flickorna är hemma igen, Elin har ont i halsen och är hängig. Vi förbereder oss för vardagen. Joel åker hem och Mats ska åka till Lövåsen i morgon. Flickorna börjar skolan och jag ska ta mig lite ensamhet och förhoppningsvis kunna använda den återerövrade energin till något.
Idag njuter jag av att ha dessa kära omkring mig - Livet känns helt!

Tillbaka

 

5 januari

Idag är en lite sorgsen dag. Det är sista dagen av vårt gemensamma jul- och nyårsfirande... Det har varit underbara dagar tillsammans med våra barn och min syster Karin och jag har njutit av att få dela detta med Mats.
Elin har piggnat till och blivit rastlös men bävar ändå inför skolstarten i övermorgon. Hon ställer höga krav på sig själv och skolarbetet.
Jag ser ändå fram mot vardagen igen. Nu orkar jag ta tag i lite saker och ska få lite ensamhet också!

Jag funderar återigen på ordet kamp. En vän reagerade på det jag skrev häromdagen om att jag klarade behandlingarna utan att kämpa. Hon menar att jag har kämpat!

För mig betyder ordet kamp en förbrukning av mina resurser. En kamp innebär en fokusering av det man kämpar emot, kräver medvetna kraftinsatser och förbrukar energi. Fokuseringen på "det onda" är negativ och kräver extra energi. Så har jag tidigare kämpat mig igenom livets motigheter.

NU har jag förändrat mitt hanterande av motgångar. Jag har lagt kampen på hyllan och i stället stannat i nuet. Jag har inte gett upp - att inte kämpa är för mig inte samma sak som att ge upp. Mitt medvetande (Gunilla) har fokuserat på positiva bilder ( jag är en hel, kärleksfull, förlåtande och frisk människa) och det har inte varit energikrävande. Jag har iakttagit hur jag mått just nu och överlåtit till kroppen att ta hand om mina kroppsliga besvär under behandlingen. Detta sätt är inte energikrävande och som en positiv följd har jag befriats från den dagliga ångest jag levt med under mitt tidigare liv...
Det är detta jag syftar på när jag säger att jag flyter med floden utan att stöta mig blodig mot stenarna. Jag gör som floden, flyter med och passerar stenen utan att behöva lägga energi och kraft på att slå sönder den.

Jag har fått ett mail från Marina - Läs gärna hennes sidor: Tjejringen Cancer!

Tillbaka


 

6 januari

Elin fick en pepparkakshusbyggsats av Mats i julklapp. Det har stått halvfärdigt tills igår kväll. När jag gick och la mig höll hon och kompisen Andrea på att sätta ihop det sista. I morse möttes jag av ett jättefint pepparkakshus med gardiner, nonstop och tomtar på köksbordet!

Vi åt lammrullad med potatismos innan Mats och Joel tog packning och hundar och åkte mot Lövåsen och tåget. Naturligtvis blev det jättetomt - till och med Sotis verkade reagera. Han och Banji har gjort ansatser till att leka den senaste tiden... Sängen var rymlig men kall utan vare sig hundar eller Mats att värma sig mot...
Mats har bott här på heltid sedan innan strålningen. Det har varit praktiskt och bra för oss. Vi har serverats middag varje dag och barnen och jag har haft det stöd vi behöver. Nu vill han återinta Lövåsen. Jag förstår honom, jag tycker också att det är jätteskönt att kunna "fly" ungdomslivet och bara få vara vuxen hemma hos honom emellanåt...

Min bild "Kaos" har blivit min månadsbild. Bilden är väldigt stark och ganska otäck men uttrycker det kaos jag stundtals känt under framför allt den första tiden som cancerdrabbad.

Gävlegänget laddar för att träffas i Vällingby i början av februari. Dessa träffar har blivit en livsnödvändighet för mig. Vi har så mycket att ge varandra!
Jag ska äntligen få träffa Maria L och hennes lilla Julia - nu ska här bokas date, var så säker!

Tillbaka

 

7 januari

Oj, så oroligt jag har sovit i natt... Det var som om jag skulle börjat jobba efter semestern eller göra något annat ovant, då brukar jag drömma mycket tok och sova dåligt. Nu vet jag inte orsaken men kan ju lätt ta igen sömnbristen under dagen om det behövs!

Barnen är på väg till skolan. Kylan verkar ha släppt - typiskt att det höll i sig hela jullovet!

I natt funderade jag vidare på ordet kamp.
Anni, som är ensam med hund och 7-årig dotter, menar att det är inte att tänka på att följa floden och bara flyta med. Så tänkte jag också när barnen var mindre - det kanske inte går med små barn.
Men med tonårsbarn går det! De dagar jag inte orkat laga mat eller städa, har de gjort det. Oftast har Mats tagit matlagningen och flickorna städningen. Andra dagar har inte vardagens måsten känts som hindrande stenar och då har det inte varit svårt att få vardagsbestyren gjorda...
Tidigare har jag tänkt att kampen var meningen med livet. När jag hade kämpat färdigt mot en "fiende" sökte jag upp nästa osv Det finns gott om saker att kämpa för eller emot. Men även om jag kämpar för något så måste jag förbi något negativt innan jag är där! Jag hade blivit väldigt bra på att kämpa, efter lång träning...

Nu har jag upptäckt hur jag tidigare kämpat mot det ena och andra och att jag ständigt sökte nya "utmaningar" för att upprätthålla min syn på meningen med livet och vara "duktig" i mina egna ögon. Tanken att jag bara ska flyta med var från början en stor utmaning. Mina erfarenheter, från både barnlöshets- och strumatiden, sa att kroppen kan ta över och fixa de kroppsliga problemen utan min aktiva medverkan. Kanske till och med bättre utan min medvetna medverkan... Att kroppen lever ett eget liv så att säga.
Detta ledde till mina tankar om kropp och själ. Jag beslutade mig för att vårda själen och att leva så helt, kärleksfullt, förlåtande och friskt som möjligt och att på detta sätt ge kroppen förutsättningar att läka och hela sig själv. Det har gått fantastiskt bra! En förutsättning har varit den tid jag givit reikin och meditationen. Jag behöver 2 timmar per dag till detta. Reikin har jag inte slarvat med före Gävletiden och jul/nyårshelgen men meditationen har jag ibland hoppat över på grund av tidsbrist.
Reikin ledde till mina tankar och upplevelser om Anden. Min skyddsande Doris, som jag ständigt känner närvaro av och som hjälper och skyddar. Världsanden som gett det "tankestöd" hela jag (både kropp och själ) har fått under min behandling!

Jag inser att den takt jag hållit de senaste 9 åren har haft sitt pris, jag har inte bara cancerbehandlingen att ta igen...
1994 blev jag strumasjuk. Detta tror jag utlöstes av ett vacklande äktenskap och "positiv" stress som projektanställd på Teknikens Hus i Luleå. Det tog flera år innan jag var botad. 1997 skilde vi oss och det var en mycket slitsam period i mitt liv. 1998 slutade jag min projektanställning och började en 80 veckors systemutvecklarutbildning. Utbildningen pågick i ett streck utan ledighet. Under denna tid arbetade jag extra på helger och nätter för att få ekonomin att gå ihop. Julen 1999 var jag färdigutbildad och gick arbetslös ett halvår, vilket även det ledde till stress. Sommaren 2000 flyttade jag till Falun och började mitt nuvarande arbete på Banverket Data i Borlänge.
Då kunde jag äntligen andas ut!!!
Det svåraste under min utbildning och min tid här i Falun har varit ekonomiska bekymmer. Jag har många gånger haft 14-dagarsperioder utan matpengar till mig och barnen. Vänner och släkt ställde upp och jag fick ta lån för att klara av vardagen.
När jag blev fast anställd köpte jag en bil och tog lån för att kunna skaffa tvätt- och diskmaskin och återbetala mina privata lån. Jag ägnade första året till att reglera och återbetala felaktiga studie- och bostadsbidrag och att fortsätta ha ekonomiska bekymmer.

I början av förra året hade jag börjat få ordning på ekonomin och kunde få lite pengar över vissa månader. I februari upptäckte jag min bröstcancer. Sjukskrivningen innebar förutom sjukdomen en återgång till ekonomiskt kaos... Jag har hållit mig flytande men just inte mycket mer...
Jag tror att detta har tagit mycket hårt på mig! Att jag trots att jag kämpat, slitit, fått fast välbetalt arbete och sparat in på det mesta inte har haft råd med nya glasögon, tandläkarbesök, semester, skidor till barnen, mat eller några guldkanter på tillvaron då och då...

Alla dessa års oro och kämpande har tärt eller snarare slagit bort alla mina reserver. Jag klarar inte motgångar och stress och skulle väl kunna sägas vara utbränd. Nu har jag mitt livs kanske enda chans att se till att bygga upp mina reserver igen!

Min stora utmaning är nu att ta till vara dessa erfarenheter och kunskaper och överföra det i min nya vardag...
Om jag skulle göra som tidigare, skulle detta vara något nytt att kämpa för! Men det tänker jag inte!!! I mitt positiva tänkande har jag lagt till att jag lever helt, kärleksfullt, förlåtande, friskt och utan ekonomisk oro...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska få till det men jag flyter på och ser vad som händer...

Allt är som det ska
Jag gör det jag ska
Allt blir som det ska

Ewa ringde precis och vi hade ett långt samtal! Hon börjar arbeta halvtid nästa vecka men ska bara gå dit och vända papper som hon säger - hon har inga som helst krav på sig och behöver ha något att göra. Jag är så lycklig över att ha henne att prata med...

Tillbaka
 

Lycka till Lotta! Jag tänker på dig och håller tummarna!!!

Ur gårdagens scriptboard: (läses nerifrån och upp...) Gunilla: ...och alla andra jag känner...

Gunilla: Ja, kram till Anni, Agneta S, Ingela och alla fantastiska människor jag lär känna via nätet!

Ingela: Nu har jag läst och läst i din dagbok Anni. Ju mer jag läser ju mindre fattar jag hur du orkar. Kram till dig, och alla andra som också behöver en kram.

Agneta S: Hej Anni, det är fullt förståeligt! Dina "måsten" finns ju och behöver Din uppmärksamhet. Du tycks "greja det!"

Anni: Till alla andra: Jag kan inte ägna mig åt att känna efter hur jag mår när jag har hund och barn som pockar på uppmärksamhet precis hela tiden.

Anni: Nej, det var så rätt så... det är bara jag som inte fick ihop det. Men tack för det klargörande mailet!

Gunilla: Du skrev det i samma veva som att du inte har tid att fundera hur du mår när du har Sofie vaken - jag kände igen mig.. Förlåt om jag misstolkade dig!

Gunilla: Det kanske är jag som är trög... du skrev i din dagbok "Men det där med att följa med strömmen och inte stöta sig mot stenarna som Gunilla skriver om är inte direkt något man kan ägna sig åt."

Anni: Är jag ovanligt trög eller är du otydligt? Jag förstår inte vad det är du vill säga om mig och min situation... Jag förstår att det är en parallell, men hur?

Jag var otydlig när jag skrev om Anni igår men vi klarade ut det via scriptboardet och mail. Jag menade att Anni har så pass mycket med sin dotter att jag kan förstå att hon inte får tid till att "tänka"/ägna sig åt sig själv. Hon har fullt upp med operation och behandlingar också och tar det hela så fantastiskt positivt att jag har tänkt att hon verkar kunna konsten att flyta med i strömmen! Läs gärna i hennes dagbok!

Jag vill också förtydliga och säga att när jag flyter med strömmen tänker jag mig att jag är vattnet, inte en människa som håller mig flytande... Jag är vattnet i floden som flyter fram med mitt liv, ibland lugnt, ibland forsande, ibland som vattenfall som sedan återsamlas alla droppar och vi flyter lugnt igen. När jag kommer ut till havet är det dags att dö, min själ lämnar min kropp och jag förenas med Världsanden. Jag följer med och känner tillit att det som sker ska ske...

Gårdagen var bra. Temperaturen låg på -5 och jag promenerade till affären och blev svettig(!) på hemvägen. Mitt sovrum blev storstädat, jag reikade ordentligt, lagade lasagne, såg långfilm på TV utan att somna och tvättade några maskiner... Så mycket var det länge sedan jag gjorde under en dag!
Mats är i Lövåsen, han är utan TV och bredband och hade avverkat 2 och en halv bok igår kväll.

Idag får vi se vad som händer. Åsa har gått till skolan, Elin har sovmorgon. Jag hoppas att granen ska bli utkastad, grandoft är härlig men inte barren... I eftermiddag kommer Mats för "visit i civilisationen"...

Tillbaka

 

Att hålla mig flytande
- är inte det jag gör.
Det är ansvarslöst och nonchalant i mina ögon... Då bryr jag mig inte alls om omvärlden och bara möjligtvis lite om mig själv.

Att som vattnet flyta med strömmen eller floden
- är det jag försöker göra.
Det innebär att jag tänker mig att mitt liv är vattnet i en flod. Mitt kropp, min själ och min ande är vattnet. Från början är jag en liten bäck som växer och får in mer och mer vatten via andra bäckar och floder. Ibland flyter livet lugnt, ibland forsande, ibland som vattenfall som sedan återsamlar alla droppar och vi flyter lugnt igen. När jag kommer ut till havet är det dags att dö, min själ lämnar min kropp och jag förenas med Världsanden. Vattnet avdunstar från havet, tar sig in över land och regnar ner i en ny bäck, ett nytt liv...
Jag tänker mig alltså inte som bara den fysiska kroppen Gunilla. Jag tänker mig mer som en del i hela kretsloppet, så som ett träd som lever, dör, förmultnar och blir näring till nya växter.
Tidigare, när jag fortfarande medvetet kämpade, försökte jag styra vattnet i de fåror jag ville, ibland försökte jag flyta uppåt och det gick inte alls, ibland försökte jag stanna och slå sönder en sten innan jag flöt vidare osv.
Floden ska tillslut rinna ut i havet, oberoende vilken väg den väljer. Det finns ett antal alternativ för floden att komma dit. Det finns även yttre förutsättningar som kan förändras. Det kan bli torka, översvämning, fördämningar, bäverdammar...

Maria skriver att man kan ersätta ordet kamp med strävan. Det ordet tycker jag känns betydligt bättre. Att sträva efter att vara som vattnet i floden... är där jag befinner mig oftast.
I mitt bröstcancerkaos valde jag att vara vattnet i floden och upptäckte att det gick alldeles utmärkt! Därav kommer dessa funderingar hur jag nu fortsättningsvis ska förhålla mig i mitt liv.

Maria skriver vidare:
"Gunilla, din bröstdagbok berättar om noggrant planerade, formulerade och ställda frågor till den sjukhuspersonal du har haft att göra med. I den biten kan jag faktiskt känna igen mig lite, och jag anser definitivt att detta var en kamp jag förde, på den tiden då det var aktuellt för mig. Jag ser det som en kamp för rätten att bestämma över sin egen kropp. Naturligtvis kan man "flyta med floden" även här, men jag tycker inte att du har gjort det. Jag kan ha fel, Gunilla, men så har jag uppfattat det."

Jag svarade henne:
Att planera, ställa frågor och ifrågasätta behöver inte vara en kamp - det kan vara det om jag förutsätter att jag är motarbetad (men varför ska jag det?).
Jag försöker att låta bli att planera för sådant jag inte kan eller behöver - jag gör bara av med massor av energi, men visst planerar jag en del... men det är ju bara kul!
Att bestämma över min egen kropp behöver heller inte vara en kamp - det ska vara så självklart att jag säger nej så fort jag behöver och då är det inte en kamp. Jag behöver inte ta emot någon sjukvård som jag inte vill...
Jag påstår inte att jag klarar mig utan att kämpa men jag strävar efter det... och har börjat lära mig det...
Därmed har jag blivit av med skräcken för tomhet - den var nog den största orsaken till min ångest och det känns så befriande. Jag har sagt NEJ utan att behöva motivera det och blivit respekterad. Jag har tagit makten över min egen kropp och själ utan att behöva kämpa. Jag känner tillit till att min kropp och min själ gör det vi ska, att anden finns och hjälper och att allt är och blir som det ska!
Jag räknar inte med att inte möta motgångar (stenar) - men i stället för att se det som en fiende ser jag det som en möjlighet till utveckling.
Jag lyssnar inåt och agerar som jag ska. Sedan reflekterar jag: Vad lärde jag mig? Hur kan jag göra nästa gång?
Och så flyter jag vidare och tar med mig denna kunskap och klarar det lite bättre nästa gång. Tilliten i att jag gör det jag ska har varit fantastigt befriande. Tidigare har jag ångrat och grämt mig och anklagat mig själv - vilket ofta ledde till ångest!! Nu ser jag det som en utveckling...

AnnCatrin skriver om tre sorters kamp:
"Kampen för överlevnad för både mig själv och mina barn.
Parallellt med detta har jag liksom Gunilla beskriver det, tagit på mig den ena utmaningen, kampen, efter den andra i nån sorts allmän skuld till världen och alla andra människor - typ " bygg en barrikad och jag tar på mig att försvara den, meddela att du är nödställd och jag känner mig manad att rädda dig etc".
Mitt berättigande som människa har legat i att jag ställt upp för andra och andras frågor och alla sanna och rätta och eviga värden. I alla dessa kamper har jag jobbat med  att förutse, planera, utveckla alternativa strategier osv osv
Men nu tränar jag mig i att bli som det där vattnet Gunilla skriver om, flyta med och möta det som kommer och vila lugnt i att jag har alla de resurser som krävs i varje situation.
Det är inte samma sak som att jag har upphört att planera men det är ett annat planerande. Nu funderar jag ut olika projekt som jag vill genomföra för min egen skull och planerar för dem.
Men naturligtvis för jag vissa kamper ändå - men då är det kamp i betydelsen strävan, en strävan att förbättra världen genom den insats jag kan göra på den arbetsplats där jag befinner mig."

Att helt och hållet kunna likna livet med en flod tror jag inte går. Livet är för komplext. Men tanken hjälper mig att släppa taget. Jag har tidigare haft ett orimligt kontrollbehov över mitt liv och min kropp, nu har jag lyckats släppa en del av det och litar på att jag och min kropp fixar det utan att jag behöver lägga ner så mycket energi på det.

Under gårdagens funderande upplevde jag för en stund den gamla ångest jag tidigare gick och bar på. Detta är alltså en fråga som berör mig mycket djupt och som jag säkert måste bearbeta länge än.

Nu ska jag försöka sluta grubbla och ägna mig åt livsbejakande uppgifter...

Tillbaka

 

10 januari

Nu är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen har jag kastat ut, ut ut...

Barren fyllde en och en halv dammsugarpåse...

Jag kastade ut granen, sedan kom Mats och jag körde ut honom till Lövåsen igen. Därefter körde jag Åsa och Loridana till innebandyn på Lugnet och Elin till Friskis och Svettis i stan. Jag handlade, hann hem och packade upp maten och åt en snabb middag innan jag hämtade hem Åsa och Loridana från innebandyn...

Mats arbetar med "ett jobb" och har omvandlats till "monsterMats". Han fick det smeknamnet av mig i våras då jag upptäckte hans förvandling från den livsbejakande, varma, empatiska och glada Mats till en inåtvänd, aggressiv och allmänt osympatisk person. Denna förvandling sker när han ska programmera. När han är sådan får han gärna sitta för sig själv i Lövåsen...
Jag väntar så gärna tills han återvänder till sitt vanliga jag igen!

Min syster Karin mailar från Havanna:
För en liten stund sedan - 03.30 svensk tid - kom jag hem, med allt mitt pick och pack.  En av ambassadens chaufförer hämtade och kunde berätta att även Cuba drabbats av en köldvåg. I natt var det bara 7 grader! Min vakt ser ut som en eskimå, med flera lager tröjor och regnstället ovanpå. Men Lufsen trivs och nu blev han dessutom jätteglad för en ben att gnaga på.
Lufsen är hennes vakthund. Han är snäll men allmänt  understimulerad och odresserad. Hon och Mats diskuterade hundskötsel och hunduppfostran under nyåret.

Ur gårdagens scriptboard: (läses nerifrån och upp...) Agneta S: Exakt och Tack! Jag ser fram emot att vi skall träffas allihop.

AnnCatrin: Ännu mer att fira med en Dagboksfest alltså! Grattis till portbefrielsen!

Agneta S: Ja Ingela, så normalt det nu kan bli! Ja, Gunilla enormt skönt! Sköt om Er!!!!

Gunilla: Grattis Agneta S! Visst är det skönt att slippa påminnas om eländet...

Ingela: Gratis Agneta! Skönt att vara av med porten. Allt blir så småningom normalt igen, så normalt det kan bli.

Agneta S: Hej Alla! Just hemkommen utan "port"!!! Allt "normaliseras" mer och mer!

AnnCatrin: Typ, oroa mig för alla eventualiteter och istället lita på att jag klarar det som kommer. Själv eller med hjälp, för hjälp finns men det har jag varit dålig på att att till mig.

AnnCatrin: Det här med kamp är intressant! Jag ser det som att det finns olika delar i kampen och vissa delar försöker jag låta bli att utöva numera.

Det är lustigt hur årstidsinställd jag är. När "julen" var utkastad och det nollgradiga vädret (idag är det - 10 igen) mötte mig utanför dörren började jag längta efter saftiga Jaffaapelsiner och semlor...

I natt sov jag oroligt igen. Massor av knasiga drömmar. Denna gång var det arbetskamraterna som var med. Vi hyrde bl a en billig stuga över en helg och lyckades göra sängar åt alla i det lilla utrymmet. Toaletten var utan dörr och jag fick aldrig känna mig ostörd... Karin L hade ordnat stugan och den låg jättevackert på någon alptopp... osv

Jag ska hem till Anita på förmiddagen och se om jag kan hjälpa henne och August med deras datorer.

Tillbaka

 

11 januari

Blä...
Jag hade precis skrivit om Dagbokfesten, hittat bilder, gjort intresseformulär mm mm
...utan att spara... (och det vet jag ju att jag ska...) och nu är det borta!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Orkar inte göra om det just nu, det får bli senare...

Ur gårdagens scriptboard: (läses nerifrån och upp...) Anni: Och vad är det för fel på Göteborg? AnnCatrin: I Gävle har vi ett utmärkt vandrarhem mitt i stan samt finfina tågförbindelser. Gunilla: Skriver mer i morgondagens dagbok! Gunilla: Jag kommer att föreslå ett datum först och främst. Sedan vill jag veta vilka som vill och kan komma. Gunilla: Det tycks mig som om de flesta bor i mellansverige, så jag tänkte att det vore lämpligast här. Falun, Gävle, Stockholm eller nåt... Agneta S: Hej Gunilla! En annan intressant fråga!? Var i Sverige, är det tänkt att det hela "skall gå av stapeln?" AnnCatrin: Gärna direkt efter skolavslutningarna, men framför allt att det blir av!! Gunilla: Nej Karin L- du kunde gott ha fixat en större stuga och en stuga med toalett också... Ewa: Jag tror också direkt efter skolavslutningen. Innan den brukar det vara så mycket brännbollskvällar o dyl. Karin L: Fest går bra - kanske direkt efter skolavslutningen?! Sen undrar jag verkligen varför jag hade fixat en så trång stuga - inte likt mig...!!! Agneta S: Hej Gunilla! För min del går det bra vilket som. Det viktigaste för mig är, att det blir av!

Jag kunde vara till lite hjälp och blev sedan bjuden på lunch av Anita. Jag promenerade fram och tillbaka och det var hygglig temperatur, c:a - 10 grader.
Det blev kallare framåt kvällen. Jag körde Åsa och kompisar till och från deras innebandymatch.
Vi åt kyckling, Elin åkte till kompisen Karin och Åsa och jag snaskade popcorn framför finalen av På spåret... Det var länge sedan vi bara var två hemma en fredagskväll...

Jag sov i soffan framför TV:n och kunde sedan inte somna när jag väl la mig. Jag satte mig vid datorn och arbetade med en Demo av CD:n. Elin missade första nattbussen och kom hem först vid 2.30. Därefter somnade jag. Drömde vansinnigheter i natt igen, jag har mycket att bearbeta...

Strålningsområdet har fjällat färdigt förutom på ryggen. Jag kan sedan en vecka använda BH igen och det känns skönt! Håret blir tjockare och verkar vara mer lockigt än tidigare men ännu är det osäkert. Hårfärgen är som tidigare. Mörkt med ganska mycket grått...

AnnCatrin mailar:
"Vilken särskild relation ni har, du och Mats. Så otroligt bra och ovanligt att han kan få vara monstermats där borta i Lövåsen utan hard feelings från någondera parten."

Visst har vi något alldeles speciellt ihop, Mats och jag...
I natt började jag längta efter honom och hundarna. Lite abstinens känns det som...
Jag vill idag ta mig en tur ut till honom på några timmar och att vi tar en promenad tillsammans innan han återgår till programmeringen. Får se om han vill detsamma...

Eftermiddag:
Nu är jag hemma i Falun igen och har lånat Bubba med mig. Åsa skulle ut och äta och sedan sova över hos en kompis. Elin får hit några vänner i kväll.
Jag handlade lite mat åt Mats och körde sedan ut till Lövåsen, solen sken inte men det var nysnö och vackert. Vi tog med oss hundarna och tog en ganska snabb skogspromenad på över en timme. På slutet var jag rejält trött i benen och ryggen. Sköönt!!
Mats var som vanligt igen, monstermats är borta för denna gång, men han har en hel del jobb kvar. Vi planerar att jag ska hämta hit honom på måndag.

Nu gör jag ett nytt försök:

Bröstdagboksfest i maj/juni! AnnCatrin kom med idén att vi i vår ska ha en fest för alla bröstdagboksläsare. I mitt scriptboard har festen diskuterats och bejublats... Vi är många som börjat lära känna varandra via denna sida och jag tycker att det skulle vara fantastiskt om vi kunde träffas. Jag tänker mig denna fest som en glädjefest. Friska, sjuka, cancerdrabbade, anhöriga, släktingar, vänner, arbetskamrater, familjer, ensamstående och alla åldrar träffas för att fira livet och dess möjligheter. En fest som ger möjligheter att lära känna nya människor och till viktiga möten. Det kan vara knytkalas eller catering. Vi kan vara i Falun, Gävle, Stockholm, Göteborg eller ... Jag hoppas att alla som läser dagboken och känner sig engagerade har möjlighet och vill komma! För att vi ska kunna planera var vi ska vara och hur festen ska vara behöver vi veta vilka av er som är intresserade av att komma. Välkomna!