17 oktober
Jag tvekade innan jag skrev om Doris i bröstdagboken. Det är svårt att veta vad det handlar om, att sätta ord på och berätta för andra. Vem som helst kan avfärda det eftersom jag inte kan bevisa något...
och naturligtvis har jag tvivlat - är det något jag bara inbillar mig eller...
Mina "upplevelser" är så starka och tydliga att jag varken kan förneka eller vägra tro på dem! De blir tydligare ju öppnare jag är!
Till slut bestämde jag mig för att dela med mig av MINA upplevelser. Jag vet vad jag vet och det är det enda viktiga för mig! Det är upp till var och en att avfärda eller acceptera det.

Några har hört av sig och berättat att de har haft liknande upplevelser - det känns extra roligt eftersom jag tidigare inte pratat om detta med någon annan än Mats och Ann Catrin !

Ur gårdagens mail:  
"Det är alltså inte jag som är knäpp, och om jag är det så känns det bra att du i sådana fall också är det... :-)"

Visst riskerar jag att bli stämplad som tokig eller kan bli avfärdad som förvirrad pga cancerbehandlingen. Det är kanske därför jag törs skriva om det. Vem anklagar en cancersjuk för att vara tokig? Det är illåtet att vara lite "kufisk" i min situation... Hittills har jag bara mött respekt -  tvivlande, accepterande och avfärdande respekt..  och en hel del nyfikenhet... Det känns bra!

Tro eller veta?

Ann Catrin mailar:
"Jag har tänkt en del på det du skrev om det som du får uppleva och reaktionen bland oss som får ta del. Du möter respekt men ibland respekt parad med tvivel och i vissa fall avfärdanden. Om någon skulle ha sagt till dig för 5 -10 år sedan att du år 2002 på fullt allvar skulle presentera din skyddsängel Doris för vänkretsen... vad skulle du ha svarat den personen då? Jag skulle i alla fall ha garvat läppen av mig för 10 år sedan! 1992 hade jag bara börjat fundera lite över livet och meningen med allt. Nu, 2002, har jag börjat få till en liten kontur på min bild av hur tillvaron hänger ihop. Jag blir allt öppnare för att det finns mer än vad vi känner till men jag är fortfarande otroligt kritisk till allt som luktar flum, dogmer, sekter etc. Jag tänker själv och pratar med några få, läser ganska mycket och funderar ännu mer. Jag har inte haft några stora andliga aha-upplevelser som t.ex. skyddsängelkontakt. Jag stretar på i tomme s.a.s. men tror på reinkarnation och att det finns andlig kraft i mig själv och alla andra och utanför mig själv och alla andra. Kropp, själ och ande - absolut!"

Mycket riktigt!!!!
Jag hade bara för ett par år sedan förklarat mig som förvirrad om jag sett mig själv idag!
Men livet och jag har förändrats och det är som det är!

Ann Catrin fortsätter med ett citat (Ur Själens fem stadier av Harry R Mood):
"Viljan att tro
När vår båt tuffar uppför tidens flod kommer många av oss till en plats i livet där vi uppriktigt önskar tro på något som är större än vi själva. I grund och botten längtar vi efter att tro, det är en mänsklig instinkt. Om vi inte tillfredsställer detta behov genom att känna vördnad inför en högre makt så gör vi det genom att skaffa oss en annan passion; politik eller konst, vårt yrke, basketboll eller kärlek – något, så länge som det fyller behovet av tro inom oss. Vi är alla födda att tro."

Detta måste jag fundera mer på...
För mig gäller det att lyssna inåt och hitta svar, från början gällde det att hitta trygghet och balans när jag fått cancerbeskedet. När jag lyssnade öppnade sig en helt ny värld för mig med upplevelser som jag aldrig hade kunnat ana...
Det känns inte som att tro - det känns som att veta - men att våga tro på mig själv och det som inte är möjligt att bevisa...

Jag har funderat mycket på om min hjärna skapar dessa upplevelser för att jag ska kunna ta mig igenom detta, överleva och stå ut.
Kanske är det så... men vad spelar det för roll?

I detta fall kan jag tala om tro - Jag tror inte att detta är hjärnspöken, jag tror på att mina upplevelser är verkliga!