Jag känner att jag börjar få fotfäste igen. Många tankar och insikter kommer till mig. Så småningom ska jag formulera dem här i dagboken också...

Maria från Vällingby kommer mitt på dagen och jag ska ägna mig åt henne och åt att fullfölja vår ommöblering. Återkommer med dagboksskrivandet i morgon!

Trevlig helg!

Tillbaka...

Vädret var ganska hyggligt under gårdagen. En liten stund sken solen men mestadels var det mulet UTAN regn!
Maria kom med tåget vid 12-tiden och hon kokade genast nässelsoppa och bjöd oss. Gott och nyttigt!! Därefter tog vi en skön promenad på Jungfruberget med Bubba.
Mats och Banji kom och under eftermiddagen lyckades vi byta rum för de möbler som var aktuella. Mats hade köpt mig en snygg motorcykelhjälm!

Vi har mycket att prata om och kvällen gick fort. Det är härligt med Maria - det har alltid varit lätt att prata om allt och hon är en mycket värdefullt vän!

Marias tåg gick kl 10.15 och jag körde därefter ut flickorna till släktgården. Mats och Banji har kört till Lövåsen och i kväll ska Mats träffa kompisar och fixa sina modellflygplan. Jag sammanfattar de senaste dagarnas tankar och ska sedan ta mig an Linneas dator - den behöver omformateras och fixas till...

Jag har kommit fram till att valen inte är så svåra.
Jag väljer att fortsätta den andliga utvecklingen - detta är en helt ny värld full med möjligheter. Meditationen är i och för sig inte ny men reikin och frigörande dansen kompletterar denna på ett nödvändigt sätt. Signalerna från min kropp har varit alldeles för oviktiga för mig och jag har därigenom misshandlat kroppen. Min mage som jag kurerat genom att lyssna är bara ett exempel...
Därutöver behöver jag träna mig mer i tillit och övertygelsen att allt är som det ska - att inte kämpa utan acceptera...

Vad gäller min behandling är valet inte heller svårt.
Dosan finns nu på plats, waranet håller risken för nya blodproppar borta. Jag beslutade redan efter operationen att jag skulle ta emot cellgifterna som en säkerhetsåtgärd. Då kände jag inte till de komplikationer som skulle uppstå och min tillit till läkarna och sjukvården har med all rätt förändrats.
Jag kan tänka mig att fullfölja cellgiftbehandlingen om dosan går att använda. Jag kommer att låta dem försöka att lösa upp strumpan och om det lyckas fortsätta med cellgiftbehandlingen. Krånglar däremot dosan även i fortsättningen ska jag överväga återstående alternativ.

Bild av Kitty Roach När detta är över kommer jag att ha tagit viktiga beslut om mitt fortsatta liv och det är på det jag nu fokuserar!!!

Det jag egentligen kommit fram till är att jag inte tror att det spelar så stor roll vilken behandling jag väljer, cellgift eller inte. Det som spelar roll är vad jag lärt mig av detta. Har jag inte min kropp och min själ med mig kan jag inte fortsätta att leva ett meningsfullt liv. Utan ett meningsfullt liv saknas livsviljan och utan den kan säkert vilken behandling eller sjukdom som helst ta över mitt liv.
Mitt liv är oerhört viktigt för mig och jag känner stor livsglädje och livslust! Alltså kommer jag att klara av detta på det ena eller andra sättet - dvs det blir som det ska!

Tillbaka...

Helhet, kärlek och förlåtelse...

När jag ändå var på sjukhuset gick jag ner i andaktsrummet. Det är första gången i mitt liv som jag gör ett sådant besök på egen hand! Jag tände ett ljus och satte mig ner.
Det är mycket som faller på plats just nu men jag vill gärna forcera och gå fortare fram än jag klarar... Idag försökte jag dra ner tempot och funderade på förlåtelse och kärlek. Hur viktigt det är att både älska och förlåta sig själv och andra! Jag har ett antal episoder i mitt liv som är obearbetade och som ligger och gror i både min kropp och själ. Det kommer jag att jobba vidare med!!
Jag blev också medveten om hur tudelad jag är på många plan. Jag har svårt att vara i helheten - till exempel arbetsliv/privatliv, livet med Mats/livet med barnen och kroppen/själen. Jag befinner mig antingen i det ena eller det andra (och trivs när jag är där) men önskar att jag kunde integrera dessa bitar så jag känner en helhet. Jag gör av med onödig energi när jag förflyttar mig mellan dessa "världar". Det största problemet är det jag skrivit mycket om här - att integrera kroppen och själen till en helhet.

Vardagsrummet börjar ta "form", Åsa, Bubba och jag har promenerat på Jungfruberget och Mats stannade i Lövåsen idag.

Mina föräldrar är tillbaka i Skåne. Nästa helg planerar jag och mina syskon att resa dit för att vara där under en vecka. Vår mormor fyller 100 år den 20 juli.
Jag pratade precis med mamma och jag förstod att hon trodde att jag reagerat på att min kropp sagt nej till cellgifterna. Så upplever jag det inte - fast jag har kanske formulerat mig så under min bearbetningsprocess! Min kropp har ju tagit emot cellgifter 2 gånger och det har gått hyggligt. Jag tror inte heller att jag känner rädsla inför att bli svag och medtagen, det räknar jag med att jag kan bli. Naturligtvis har det varit skönt att vara giftfri och känna att krafterna återvänt - fast jag tror inte att cellgifterna hade hunnit påverka mig så mycket - jag tror att det var insättning av dosan och blodproppen som påverkade kroppen.

Min kropp har inte velat ta emot dosan - och det tycker jag egentligen är väldigt sunt av den... det är trasslet med den och alla turer runt dess bieffekter som fick mig att börja fundera.

"Hellre få återfall inom 10 år är dö av blodpropp i morgon..."
- ett återfall betyder ju inte döden - vilket vi har tänkt till viss del. Socialstyrelsens siffror om cancer som offentliggjordes häromdagen visade att 0,5 % av de som drabbas av cancer dör av cancern!
"mer än 50 % chans för återfall utan cellgifter, 30 - 40% chans för återfall med cellgifter"
det är lätt att bli förvirrad av dessa siffror... och risken att få återfall är ganska stor både med och utan cellgifter tycker jag.

Det är värt att titta på några alternativ till vår traditionella sjukvård:

 Här citerar jag några rader om cancer från Kloka Gubbens Webbsida:

"Det finns flera alternativa uppfattningar om cancer, som den svenske cancerpatienten normalt aldrig kommer i kontakt med, och som leder till helt andra slutsatser vad gäller behandlingen. Gemensamt för de flesta är att man uppfattar cancer som en relativt vanlig och normal åkomma i kroppen. Cellförändringar och tumörer kan bildas och brytas ned av kroppen själv., i de flesta fall utan att upptäckas eller diagnosticeras. När det gäller varför och hur detta sker lägger olika forskare tonvikten vid olika faktorer, vilka dock snarare kompletterar än motsäger varandra:

GR Hamer har visat att starka känslomässiga påfrestningar och kriser kan utlösa tumörbildningar. Dessa kan upplösas av kroppen sedan den ursprungliga känslomässiga konflikten lösts.

Hans Nieper visar hur kroppens eget försvar och självreparerande mekanismer mot kromosomskador kan skadas genom t ex jordstrålning, kemiska gifter o näringsbrister, vilket kan öka risken för cancerutveckling.

Kurt Nielsen, biopatins grundare, uppfattar cancer som det logiska slutstadiet i en allvarlig förgiftningsprocess."

Jag resonerar så här:
Förutom den traditionella sjukvården (förutsatt att det inte innebär riskfulla komplikationer) ska jag tillägna mig så mycket som möjligt från de alternativ som verkar vettiga. Reikin är ett sätt, kostråd, att reda ut om och i så fall vilka känslomässiga orsaker som kan ha varit med och orsakat min cancer  osv

Min tro på vetenskapen är stor, men vi människor tenderar att tro att vi just nu har hittat sanningen - det enda rätta och tvivlar/hånar de personer som visar alternativ eller ifrågasätter. "Jorden är rund", "Akupunktur är inte vetenskapligt bevisat..." mm mm
Vad och var hade vi varit om dessa personer inte envisats med sitt nytänkande och sina nya teorier?

Att enbart bota min bröstcancer enligt de traditionella metoderna tror jag inte är det effektivaste sättet att bota mig på! Det är detta som varit mitt problem:

Hur ska jag tillsammans med yrkesgruppen läkarna kunna vara min egen "läkare" och hjälpa kroppen att läka genom att aktivt delta och vidta lämpliga åtgärder?

Vad kan jag göra för att inte åsamka min kropp ytterligare sjukdomar i framtiden?

Tillbaka...

"Bröstdagboken tillhör min dag nu. På morgonen äter jag en stadig frukost och läser FK sen sitter jag vid datorn och mailar lite och läser bröstdagboken. Tack vare datorn har jag en bra kontakt med mina arbetskamrater så det här med Internet är toppen. Nu kan jag maila när jag vill och svara när jag känner för det.
Jag har mått dåligt i helgen, både fysiskt och psykiskt... Man vill ju vara frisk och så är hela kroppen full med gifter som yttrar sig i olika biverkningar som jag aldrig kommer att glömma - tappa hår - orkeslös - torr i munnen - konstig i magen - ont i skelettet blä blä blä.
Nu blir det väl uppehåll med cytostatikan ca 5-6 v p g a operationen och det tycker jag faktisk ska bli skönt. Men jag skulle inte avstå cellgifterna som erbjudits mig hur illa jag än tycker om dem. (Jag vågar inte annat än fullfölja behandlingen)."


"Själv har jag haft toktur både med behandlingar och folk ikring mej, annars hade jag nog packat ihop, tror jag, eftersom jag i grunden har en riktig sjukhusskräck. Dessutom är jag i starkt behov av att ha kontroll över saker i allmänhet och livet i synnerhet.
Man är ju så tokskör - hur stark man än är, så är det ett tunt, tunt skal man använder sig av för att ta sig mellan dagar och nätter, ledsnor och mer eller mindre galna tankar."



Idag har jag och en pojke räddat en liten harunge. Han låg gömd mellan två stenar utanför mitt bostadshus. Den verkade inte skadad men låg och tryckte och var helt orädd. Vi visste inte vad vi skulle göra med den. Jag kunde inte ta hem den till Bubba och Sotis  - därför bar vi hem den till pojken. Hans mamma var hemma och de skulle försöka ringa runt och få råd vad de skulle göra...

I eftermiddag har Mats och jag äntligen tömt det sista i hans före detta ateljé. Det är åskvarmt och chockartat för kroppen att uppleva denna plötsliga värme. Men härligt eftersom det var så länge sedan det var somrigt.

Kropp, själ och ande

Jag återkommer till mitt problem att uppleva min kropp och själ som en enhet. Kropp och själ har jag varit medveten om länge. Numera tar jag också in anden.
För att känna mig hel måste jag även innefatta anden. Jag är inte ensam, jag kan aldrig vara ensam om jag innefattar anden men jag kan uppleva mig ensam om jag utesluter den. Under 48 år har jag lagt ner oerhört mycket energi på min upplevda ensamhet!
Jag är inte längre ensam!!!!

När jag öppnat mig inför detta öppnas en hel värld med möjligheter och jag känner mig befriad. Visst är jag innerst inne ensam ur ett mänskligt perspektiv, men jag har mött ett djup inom mig som övertygat mig om att anden finns och hjälper mig i mina val och som innefattar tankekraft från både mig själv och andra - både levande och döda. Det är min "bubbla" jag pratar om...
Så här skrev jag i bröstdagboken den 3 april:
 

Det har tagit mig 3 månader att förstå att anden finns trots att jag efter denna händelse nästan dagligen upplevt en lika stark andlig närvaro. Nu är jag övertygad och ska göra allt jag kan för att försöka förena kropp, själ och ande och låta dem bli en helhet!

Tillbaka...

Mats son Tobias har kommit till Sverige, han bor och arbetar i USA. De ska i slutet av veckan åka upp till Umeå och vara med på Joels dop och konfirmation. Dessutom ska de nästa vecka resa runt i frihetsbilen och uppleva gamla minnen. Jag planerar att vara i Skåne.
 

"Tänk att du just upptäckt det jag så länge varit övertygad om - fast du har nått mycket längre! Att en människa i stort består av kropp, själ och ande är för mig något som folk i min närhet sagt, som jag studerat närmare (antroposofistudierna) och som jag sedan förstått är det enda rimliga, det enda som gör tillvaron begriplig. Men det är en huvudets kunskap, inget jag ännu känt så tydligt som du."
mailar Maria.

Nu ni!!! Nu har jag träffat läkaren och det har hänt saker!!!!!!!

Jag fick svar på mina frågor, läste journalen och meddelade att de kunde försöka lösa upp strumpan. Vi bestämde att det skulle göras på en gång!
I journalen står att man inte kan se att det bildats en strumpa men att det var troligt att det finns en sådan eftersom det inte var baksug.
Gunn förberedde att spruta in det "strumplösande medlet" och jag la mig på en säng.
Min förhoppning har varit att det nu skulle vara baksug av sig själv igen. Att jag fått dessa extra veckor för att reflektera och återhämta mig.
Mats sa när hon hade satt in nålen:
"Baksuget kanske fungerar nu?"

och det gjorde det!
Utan någon åtgärd alls!!!

Så nu har vi bokat in de två följande cellgiftbehandlingarna. Nästa behandling (nr 3) blir fredagen den 26 juli! Jag hinner åka ner till Skåne och gratulera mormor innan.

Trött och lättad somnade jag tidigt men natten har varit orolig och fylld av drömmar. Det har varit skadade djur, vänner, gävlegängsträff, 100-årsfest, snöoväder, värmebölja - ja kaos!
När kaoset i livet lugnat sig kommer det i drömmarna istället...

Bubba har bott hos mig hela veckan så att Banji och Mats har fått vara ifred. Banji har ätit dåligt men nu när inte matvraket Bubba är där kan Mats förse henne med mycket och näringsrik mat... Jag har alltid önskat ha hund men aldrig levt så att jag kunnat. Att få låna en hund på detta sätt är perfekt, det enda jobbiga är att behöva gå ut på promenad före frukost...

Åsa har sovit hos kompis för andra natten i rad. Elin träffar kompisar på kvällarna och jag har fått möjlighet att vara ensam. Det har varit skönt!

Pratade i telefon med Marianne från jobbet igår kväll - det är kul att prata, det är viktigt att bibehålla vänskap och kontakt. Först nu orkar jag tänka på att jag ska börja arbeta igen när allt detta är överstökat. Tidigare har jag inte ens orkat tänka tanken att jag ska orka arbeta igen. Jag har läst någonstans att många cancerdrabbade klagar över trötthet och det har vi verkligen drabbats av, både Mats och jag! Detta är oerhört energislukande!!!

Jag fick kinesisk massage av Christine. Förutom zonterapi ger hon även massage.
Hon bearbetade även mina fötter och det gjorde ont vid njuren och immunförsvaret. Vid ett tillfälle kände jag att det brände i mina händer precis som det gör när jag reikar - enligt henne var det den punkten som motsvarar balansen mellan kropp och själ! Mycket intressant eftersom reikin ska hela kroppen och påverkar balansen mellan kropp och själ!!!
Det var oerhört skönt. Jag mår utmärkt, känner mig avslappnad och i balans. Tack Anita!!
Hade jag bara råd skulle jag komplettera min behandling med att fortsätta gå till Christine. Hennes företag heter Zonkraft i Falun och har tel 023-206 02.

Vi har beslutat oss för att jag ska ta Bubba med till Skåne. På så sätt får Mats och Tobias lite extra tid för Banji och vi får en trevlig reskamrat. Bubba trivs bra med oss och vi med honom!

FFF Falu Folkmusik Festival

Igår kväll hämtade Åsas kusin, faster och farbror Åsa, för att gå på folkmusikfestvalen och sedan följde hon med ut till släktgården för att inviga de nya sängarna i stugan. Tobias kom med ett tåg från Gävle som var försenat och därför blev buss. Mats och han kom hit och åt en improviserad vegetarisk måltid innan vi lite försenade körde hem till Anna för att delta i gruppmeditationen.

 

Jag har mediterat ensam varje dag sedan i början av 80-talet. När jag gick introduktionskursen mediterade vi i grupp. Stjärnmeditation är en annan typ av gruppmeditation men även den behaglig och vi avslutade kvällen med att fika tillsammans hela gruppen.
Anna fungerar som medium, som det kallas. Hon hade efteråt enskilda samtal med var och en. Hon bekräftade mina tankegångar kring min sjukdom och andlighet. Dessutom fick jag genom meditationen och henne bekräftelse på att även jag har mediala förmågor. Innerst inne har jag vetat detta sedan jag var barn. Någonstans på vägen förträngde jag det och först i den frigörande dansen började jag minnas och började ana vad det handlade om. Mer om detta vill jag inte att skriva i bröstdagboken just nu.
 

Vi for därefter till Lövåsen och lämnade Mats,Tobias och Banji. De reser upp mot Umeå med frihetsbilen idag. Jag och Bubba kom hem till en tom lägenhet vid 00.30.

"Vi ska inte fylla livet med år, utan fylla åren med liv..."

Det börjar bli svårare och svårare att skriva i bröstdagboken. Ju närmare jag kommer min osäkerhet och andlighet desto räddare är jag att utlämna mig. Det är med en viss vånda jag värderar ordval och väljer vad jag ska skriva... Allt detta är så nytt för mig, både kontakten med sjukvården och "andligheten". 

Idag skickade Kerstin ett mail som gjorde mig glad till tårar... TACK!
Jag citerar hela brevet:

"Ville bara skriva till Dig och berätta att jag följer Din dagbok så gott som dagligen. Då jag själv arbetar på sjukhus försöker jag sprida Bröstdagboken till så många som möjligt, den har mycket att lära oss som arbetar inom sjukvården - och även andra.

Jag tycker Du är fantastisk på att förmedla Dina tankar och upplevelser. Det är ju en sak att berätta om livet då allt är frid och fröjd men att dela med sig av motgångar och tvivel tycker då jag är mycket svårare. Det är ju när vi är ärliga, och även berättar om det som är svårt, som vi kan hjälpa och stötta varandra. Jag beundrar Din styrka.

Dina funderingar om alternativ sjukvård och att vi faktiskt består av både kropp och själ är förhoppningsvis något som kommer fram i ljuset ännu mer än det hittills gjort. Vi har mycket att lära från andra kulturer.

Jag träffade en dansk spelman i förra veckan som sa "Vi ska inte fylla livet med år, utan fylla åren med liv". Det verkar det som Du har kommit till insikt om. Vi är nog fler som borde stanna upp och fundera över vad det är som är viktigt här i livet. Vi tar det ofta för givet att kropp och själ ska fungera av sig själv medan vi lägger ner kraft på annat, istället för att vårda vårt innersta."

Tillbaka...

Fortsättning...