Eftersom sidan låg nere igår
lägger jag in gårdagens text
idag ...
Jag har fått en hälsning och ett
fotografi från Lars Gudmundsson i Malmö. Vi har haft kontakt
sedan jag började med min hemsida - besök gärna hans
hemsida och titta på
hans fantastiska målningar och fotografier!!!
Pildammsparken i Malmö
Foto: Lars
Gudmundsson
Barnen städade vardagsrum och kök, jag hall och badrum så nu
börjar det se hyfsat ut här hemma.
Igår var jag ute och åkte motorcykel för första gången i mitt
liv... Jag
satt bakom Mats som körde såå försiktigt eftersom han vill att
jag ska tycka det är kul. Första tiden blundade jag och höll så
hårt att jag fick kramp och vi fick stanna var 10 minut. När jag
började må illa var jag tvungen att titta och det gick bra det
också. På slutet kunde jag slappna av mer och började förstå att
det kan vara njutbart ...
Jag känner mig mycket stolt
över att jag vågade och ska gärna åka fler gånger...
(Idag fortsätter det att krångla med att lägga ut nya
dagbokssidor. Min url/adress till sidan är förändrad och det
tycker jag är synd. Om ni inte kommer åt sidan kan ni alltid gå
till min första sida:
http://hem.passagen.se/agda90/index.html. Där ska jag
försöka publicera vad som är på gång och den nya adressen.)
Jag har lämnat PK-prov idag igen. Det är ett blodprov som
waranmedicinen doseras efter. I början får man lämna PK-prov
ofta. Så småningom blir det mer sällan. På eftermiddagen får jag
ett telefonsamtal och får veta hur många tabletter jag ska ta
per dag och när nästa PK-prov ska lämnas.
Barnens kusin Emma fyller 19 år idag. Vi åkte
ut till släktgården i Ornäs för att gratulera, åt tårta och
träffade släktingar.
Nu lagar Anna och Åsa tacos till middag och jag kan äntligen
arbeta med min bröstdagbok igen...
Under eftermiddagen ringde de från vårdcentralen och berättade
att de slarvat bort mitt PK-prov... så jag måste dit i morgon
igen för att lämna ett nytt!!!
Ur dagens mail:
"Undras om det finns en mening i ditt borttappade PK-prov?!
Varför skulle inte det krångla (läs jävlas) när allt annat gör
det? Kan det vara så att det är meningen att din dagbok en dag
ska bli en publicerad bok? I så fall blir detta bortslarvade
prov ännu en liten tragikomisk detalj i sammanhanget...
Det är för bedrövligt!! Håll ut! Och se det
komiska i det hela - om du kan! "
Jo Tack, jag försöker. Ingenting förvånar mig numera... Tillbaka...
Jag har lagt in en enkel besöksräknare på Bröstdagboken för
att se hur många besökare jag har. Igår hade jag 60 besökare som
besökte min hemsidas första sida men jag vet inte om alla går
vidare till Bröstdagboken.
Vädret fortsätter att vara dåligt. Det är svårt att ta sig
för något när det med jämna mellanrum kommer regnskurar.
Idag ska jag lämna PK-prov, gå hem till Tage och Anita och
hjälpa dem med deras modem. Jag vill prata lite med Anita också
- det var länge sedan.
Mats är nu sjukskriven på halvtid. Tobias, hans son som bor i
USA, kommer och hälsar på om några dagar. Han har lovat att fixa
i ordning sin gamla Volvo så att Tobias kan använda den i sommar
- så han har att göra...
I kväll åker vi troligtvis iväg med husbilen. Vi ska leta efter
ett bra ställe där jag och barnen kan övernatta med husbilen
nästa vecka.
Jag ska ringa onkologmottagningen idag och be att läkaren
Gunilla ringer till mig i morgon. Jag har några ytterligare
frågor men har bestämt mig för hur behandlingen ska fortsätta.
Jag övervägde att hämta en remiss på vårdcentralen för att
åka upp till sjukhuslabbet och lämna PK-provet där. De kan ta
provet i fingret och då slipper de ta provet den enda stackars
armvecksåder som går att använda. Men lathet och snålhet tog
över. Två parkeringsavgifter, ganska långt att gå och så tar det
längre tid också. Så jag besökte vårdcentralen igen...
Det är ett undantag att prov försvinner - och jag vet ju
hur det är med undantag - jag tycks ju dra till mig dem...
När provet var taget gick jag tillbaka till bilen och upptäckte
att halva ärmen var blodig och att blodet rann... Springande med
armen högt rusade jag tillbaka in och fick hjälp med att stoppa
blödningen. Jag blev oerhört rädd! Inte för att jag inte trodde
att det gick att stoppa men för att detta var något nytt.
Waranmedicineringen gör att blodet blir tunnare och risken för
blödningar och blåmärken är större - detta har de upplyst mig
om.
Rädslan var mycket stark och jag berättade om den och fick sitta
kvar en stund för att lugna mig. På vägen hem körde jag med en
hand och fortsatte hålla armen högt.
Jag ringde till Mats och fick medsympati och Anna och Åsa
ställde också upp... Nu, 1,5 timme efteråt känner jag hur mycket
energi jag förbrukade i rädslan - jag är oerhört trött!!!
Ur dagens mail:
"Heja Gunilla
Du imponerar, verkligen, storligen - hur kan du hålla humöret
uppe
trots alla motgångar och allt schabbel från vården? BRAVO!!! Skickar en sommarbild från vårt semesterbesök
i Bönhamn.
Krama Mats och dig själv och stå på er!"
skriver Annika T.
Ann Catrin skickar några rader ur en tankebok:
"Shit happens.
Jodå.
Föralldel.
Men
mirakel sker också."
Blomaffären ringde precis - de levererar en
blomma i kväll från mina arbetskamrater på BV-Data! TACK!! Ni
är för gulliga!!!!!!!!!!!!!!!!!
Barnens kusin Emil på Gotland fyller 18 år idag. Mamma och pappa
är där och grattar. Vi ska försöka ringa i kväll (om vi lyckas
vara hemma samtidigt...)
Annars grattar vi digitalt med en denna Gunillaros!!!
Igår kväll hjälpte Mats Anna och Lasse att stycka deras bagge som
lyckades hänga sig i det snöre han var fastbunden med. Jag stod bredvid och
tittade, hjälpte till en liten stund men skar mig naturligtvis,
så min uppgift blev till slut att mala baggfärs...
Barnen är ensamma hemma i Falun och jag stannade över natten hos Mats. Det är skönt att fly från tonåringarna emellanåt och de tycker om att få sköta sig själva. Mats lagade hälleflundra med pilgrimsmusslor och räkor, sparris, kokt potatis (och en sås som gav för tidig utlösning... allt
enligt Mats) Till det drack vi ett vin från Alsace, Trimbach Riesling!
Nakna kocken kan dra nåt gammalt över sig... min kock är mycket bättre!
Vaknade med olustkänslor... Bilder av mitt blod och mig blödandes och utan möjlighet att stoppa blödningen dyker upp i mitt huvud om och om igen. Liksom den skräck jag kände när jag rusade tillbaka till vårdcentralen med blodet droppandes igår. När jag skar mig återkom denna skräck. Jag försöker möta rädslan men det är svårt ! Tillit, känn tillit Gunilla!
Jag mediterade och reikade och kände mig så småningom bättre till mods - men detta är viktigt. Jag såg ju att naturlagarna tog över och blödningen slutade. Kroppen sköter sig, likväl tror jag att JAG själv har hela kontrollen och måste ha det för att kroppen ska fungera. Samma skräck känner jag när det gäller dosan. Jag måste helt överlämna mig till min kropp och känna tillit...
Det är lätt att tänka men svårt att släppa taget!!!
Idag ska läkaren ringa mig och jag ska lämna mitt besked:
Först och främst ska vi försöka lösa upp strumpan via porten. När det är gjort tar jag emot resterande cellgiftbehandling (5 ggr kvar) i normaldos.
Jag ska också fråga henne om ärftlighet vid denna typ av bröstcancer, om de vet exakt var blodproppen satt, vad vi ska göra med den knöl jag har bredvid mitt vänstra knä ( jag har haft den länge men börjat fundera vad det är...) och att jag kommer att läsa genom journalen och ge henne en lista på eventuella felaktigheter för att hon ska kunna korrigera.
Jag är fortfarande hemma hos Mats, hans soffhörna vid de stora fönstren är snart färdig. I kväll ska Anna köras till Gävle för att ta tåget hem till Luleå igen. Dagen känns i övrigt oviss - det är telefonsamtalet från läkaren som styr det hela.
Jag känner mig olustig inför fortsatt cellgiftbehandling. För mig känns det onaturligt att förgifta min kropp. När kroppen är bra att försvara sig är det negativt. Egentligen borde alltså alla cancerdrabbade försättas i ett deprimerat tillstånd, ha dålig kosthållning och leva ett så tråkigt liv som möjligt. Då lyckas behandlingen bättre?
NEJ - Det kan jag aldrig acceptera...
Jag tänker fortsätta LEVA så bra som möjligt, vara glad för att kroppen sköter sig bra och må så bra jag kan! Det kan inte läkarna mäta så det har inte tilldelats något värde!?
Eftermiddag:
Efter att jag skrivit dessa rader drabbades jag av en
fruktansvärd ångestattack och har bett läkaren om ett extra
dygns betänketid. Just nu befinner jag mig i kaos... återkommer!
När jag hade
skrivit ner mitt beslut i dagboken igår drabbades jag av
ångesten! Jag var skrämd av allt
blod dagen innan och det läkarsamtal jag fick på kvällen. Mitt
PK låg för lågt så jag blev uppmanad att vara uppmärksam på om
jag kände att en ny blodpropp var på gång...
Nu var jag övertygad om att jag fått blodproppar både här och
där och hjärtinfarkt och snart skulle blodet spruta... Skräck
och rädsla tog över, jag kände panik, hjärtat slog
dubbelvolter, svetten sprutade osv
Mats väntade besök från en eventuell båtköpare och vi var ute
i garaget. Jag sa inget till honom utan gick in och beslutade
mig för att möta ångesten! Det var fruktansvärt men
reikin hjälpte mig. Jag satte på musik på CD:n och la mig i
sängen. För första gången sedan jag var barn bad jag - jag bad om
vägledning:
Vad ska jag besluta mig för?
Efter en halvtimme/timme, tiden är obetydlig i detta
sammanhang, hade jag börjat få svar.
Jag måste våga överlämna mig själv till Universum. Jag är bara
ensam och rädd om jag vägrar lyssna på de signaler och budskap
min kropp och min själ ger mig och om jag låter det
traditionella "förnuftet" styra i stället för att lyssna inåt
och lita på de svar jag får.
Jag överlämnade ansvaret för kroppen till kroppen och min själ
till Universum och lugnet infann sig.
Jag gick ut till Mats efter att lugnet infunnit sig.
Han var inne i garaget och visade en man sin båt.
Utanför garaget stod hans kvinna som inte var särskilt intresserad
av båtar... Vi började prata och fick fantastisk kontakt från
första början. Ni vet så där som det sker ibland när man
träffar någon man träffat tidigare på något sätt någon gång...
Hon gav mig också svaret: -"Det kommer att bli bra!"
Efter en kvarts samtal var mannen klar och vi skildes men
innan dess fick vi en underbar kram av denna kvinna som kommit
som en gåva till oss!
Nu kunde jag berätta för Mats om min ångest och vad som skett
och vi förberedde oss för läkarsamtalet som inte kommit
(vilken tur att det hade dröjt). Mats finns bredvid mig som ett fantastiskt stöd men vet att
det är jag som måste ta beslutet - han stödjer mig vad det än
blir... Våra tankar är sammanflätade
och mitt beslut bygger på våra tankar... Han föreslog att jag skulle
berätta för barnen hur jag känner resonerar.
När jag lyssnar inåt
finns det bara ett svar - det svar jag förnuftsmässigt inte
vill ha: Jag ska inte fortsätta med cellgiftbehandlingen!
Detta svar har jag oerhört svårt att acceptera... Barnen,
ansvaret för barnen är det största skälet. Att sakna
"förnuftiga" argument är det andra ...
Läkaren ringde precis när vi skulle köra till Falun. Jag
berättade för henne att jag hade bestämt mig men ångrat
mig och just nu inte visste vad jag ville... Jag skulle höra
av mig i dag igen! Jag fick svar på de frågor jag hade:
ärftligheten var inte
särskilt hög i mitt fall - det hade inte med cancertypen att
göra utan mer i vilken ålder man fått cancern och vilka
släktingar som haft cancer
det gick att på
röntgenplåtarna se att blodproppen satt i axeln
Hon ska titta på mitt knä och undersöka knölen.
Igår kväll körde vi Anna till Gävle för att ta tåget hem
till Luleå, lämnade flickorna ensamma i Falun och åkte hem
till Mats för att försöka "landa". Kvällen var lugn och vi kom
fram till en hel del tänkvärdheter!
Nu är det torsdag och jag började att köra hemåt
mitt på dagen. Bubba skulle följa med och Mats skulle stanna i Lövåsen för att visa och försöka sälja båt och motorcykel. Har vi tur säljer han dem båda idag.
Flickorna åkte buss ut till släktgården i Ornäs och ska vara där i dag.
På vägen hem funderade jag vidare och kände plötsligt att jag inte skulle fortsätta. Jag stannade bilen och funderade om det var ångesten som var på väg tillbaka. Förstod ingenting men kände att jag skulle åka tillbaka till Mats.
Tillbaka hos Mats förstod jag varför jag hade vänt. Jag skulle stanna hos Mats idag!
Banji har länge sett dålig ut och börjat bete sig underligt. Igår var hon
aggressiv mot mig för första gången och jag blev rädd. Hon är inte frisk och beslut måste tas...
Mamma ringde på mobilen och var orolig. Hon vädjade: - "Tänk på barnen...
"
Det lovar jag dig mamma, o vad jag tänker - på barnen, på er, på mig, på livet... Jag kommer inte att ta ett beslut förrän jag vet att jag tar rätt beslut!
Ur de senaste mailen:
"Usch, Gunilla, vilken situation du är i!
Ju mer tänkande människa man är desto
svårare blir livet! Ibland önskar man nästan att man vore
den typen som utan att tänka flyter med och gör som man blir
tillsagd och aldrig kommer på tanken att ifrågasätta och
kämpa mot strömmen.
Ta den betänketid du behöver! Några dagar
hit eller dit kan inte göra någon skillnad oavsett vilken
väg du i slutändan väljer."
"Gunilla, Gunilla!
Om jag bara kunde ta din vånda och förpassa den långt
härifrån, kunde göra allt bra igen, kunde leta fram svaren på
frågorna och säga; Här, läs här - så ska du göra!
De små tillrop av uppmuntran som vi runtom kan komma med känns
så oerhört futtiga när man försöker föreställa sig vidden av
vad du går igenom och vilken ångest som rider dig. Jodå, jag
vet att det har sin betydelse att vi finns här men ur ett eget
perspektiv känns det smått och vanmäktigt att stå vid sidan av
och bara kunna komma med just uppmuntrande tillrop.
Jag hoppas att natten givit dig någon ledning och att kaos
tonat ner."
Nu har vi har besökt Anna och fått råd angående Banji och
mig. Jag har talat med läkaren och ska träffa henne nästa
onsdag. Allt känns lugnt (dvs ångestfritt), det fullständigt
rusar runt i huvudet, kaoset fortsätter och jag har lämnat av
Mats och Banji i Lövåsen, bett Ingrid köra hem barnen från
Ornäs, tagit med mig Bubba hem till Falun och kan äntligen
publicera min bröstdagbok. Det krånglar från Mats dator...
Jag låter bara allt vara som det är - kan inget annat men det
känns OK.
Fast det vore skönt med en händelsefattig dag någon gång!
Jag har talat med barnen om mina tankar. Det är viktigt att de
förstår hur jag tänker.
Jag pendlar fortfarande mellan de två alternativ jag har. Ena
stunden "smakar jag" på alternativet att lösa upp "strumpan"
och fullfölja cellgiftbehandlingen, andra stunden "smakar jag"
på att avböja cellgifterna. Än är jag inte klokare.
Helt klart är att jag är fruktansvärt rädd för att gå emot det
vedertagna! Frågan är varför jag är rädd? Vill jag inte bryta
mönstret? Vågar jag inte lita på mina insikter? Känner jag
inte den tillit som jag tror att jag känner?
Lika rädd är jag att fullfölja cellgiftbehandlingen! Varför
det? För att jag fått så tydliga signaler och budskap att jag
inte ska fullfölja detta. De yttre signalerna - som att dosan
krånglat, blodpropp mm är bara en liten del. Det stora är det
som skett i andevärlden! Denna värld som är helt ny för mig -
vågar jag lita på dessa budskap eller inbillar jag mig
alltihop?
Idag är det
dags för PK-prov igen. Nu ska jag ta med mig remiss och åka
upp till sjukhuset där de kan ta provet i fingret!
I morgon kommer Maria från Vällingby och hälsar på! Hon är en
av vännerna i Gävlegänget - vi hade mycket gemensamt i våra
tonår och fann varandra i det kaos vi befann oss då. Det ska
bli jätteroligt!
Ann Marie
kommer förhoppningsvis hit under dagen så att vi hinner
prata... Det är så skönt med vänner!
Anita ringde
och frågade om hon fick ge mig en behandling hos sin vän som
är Zonterapeut. Jag blev jätteglad - vilken fin present!
Igår gick det
att på sidan 117 i text-TV läsa att antalet cancerfall vad
gäller bröst och prostata ökar. På 100 000 cancerdrabbade är
det 300 män och 200 kvinnor som dör pga cancern. Dessa siffror
har inte förändrats på senaste 20 åren!
Ann Catrins ord stärker mig: "Det ösregnar som det gjort hela dagen och jag läser din
dagbok. Tänker på alla mirakulösa tillfrisknanden man läst och
hört om, där Kärlek genomgående var den största kraften i
processen.
Det är klart att det här blir bra vad du än beslutar. När rätt
beslut infinner sig eller snarare tar form kommer du att känna
det där oskattbara lugnet som vishet innebär."
Jag har fått
ett jättefint mail från min syster Birgitta. Hon skriver vad
hon tycker att jag ska göra och det uppskattar jag, liksom att
min mamma även uttryckt sin önskan...
I eftermiddag har Ann-Marie, en gammal vän som jag träffar
allt för sällan, varit här och vi har pratat i ett streck i
flera timmar. Mest om mig och min situation...
PK-provet
gick bra att lämna men jag insåg hur laddat det är för mig
eftersom jag var alldeles darrig och kallsvettig inför ett
stick i fingret... Läkaren har precis ringt och lämnat
ordination över helgen.
Jag har idag insett att jag står inför
två olika val - dessa har tidigare varit sammanblandade för mig. Valet om jag
ska ta till mig andligheten över huvud taget är det ena och valet om hur min
behandling ska fortsätta är det andra. Dessa val behöver inte hänga ihop.
Jag har även insett att mitt kontrollbehov är en stor bov i
dramat - jag vågar inte släppa taget fullt ut. När jag upplever att jag tappar
kontrollen över min kropp skapar det en fruktansvärd oro. Blodproppen och
blödningen i tisdags är sådana exempel.
Mats är på
väg hit och vi ska ha en lugn kväll med god mat och myspys
tillsammans med flickorna... fast just nu berättar Elin att
hon ska bort och träffa kompisar i kväll.
Jag fick ett
telefonsamtal på eftermiddagen. Det var en kvinna vars man
drabbats av struma som behövde råd och hjälp... Hon hade
hittat min sida om
giftstruma och hon var nu så förtvivlad att hon grep det
sista halmstrået och ringde mig.
Jag blev jätteglad för det - jag kunde inte ge råd men jag
kunde berätta hur lång tid det tog för mig att bli frisk och
hur jag hade känt mig. Det kändes som om jag var till lite
hjälp...
Det är förskräckligt vad svårt det är att få stöd och hjälp
när man behöver det som bäst! Inom cancervården är det bättre
fast man egentligen mår betydligt bättre än när man är akut
strumasjuk!
Vi tittade
på TV, satte upp en bokhylla och "myspyste" hela
gårdagskvällen...
Mats har sålt sin motorcykel och nu på morgonen kommer de
och köper hans båt - han och Banji har redan kört till
Lövåsen.
Jag känner att jag
börjar få fotfäste igen. Många tankar och insikter kommer
till mig. Så småningom ska jag formulera dem här i
dagboken också...
Maria från Vällingby
kommer mitt på dagen och jag ska ägna mig åt henne och åt
att fullfölja vår ommöblering. Återkommer med
dagboksskrivandet i morgon!
Vädret var
ganska hyggligt under gårdagen. En liten stund sken solen
men mestadels var det mulet UTAN regn!
Maria kom med tåget vid 12-tiden och hon kokade genast
nässelsoppa och bjöd oss. Gott och nyttigt!!
Därefter
tog vi en skön promenad på Jungfruberget med Bubba.
Mats och Banji kom och under eftermiddagen lyckades vi
byta rum för de möbler som var aktuella. Mats hade köpt
mig en snygg motorcykelhjälm!
Vi har mycket att prata om och kvällen gick fort. Det är
härligt med Maria - det har alltid varit lätt att prata om
allt och hon är en mycket värdefullt vän!
Marias tåg
gick kl 10.15 och jag körde
därefter ut flickorna till
släktgården. Mats och Banji har kört till Lövåsen och i
kväll ska Mats träffa kompisar och fixa sina
modellflygplan. Jag sammanfattar de senaste dagarnas
tankar och ska sedan ta mig an Linneas dator - den behöver
omformateras och fixas till...
Jag har
kommit fram till att valen inte är så svåra.
Jag väljer att fortsätta den andliga utvecklingen - detta
är en helt ny värld full med möjligheter. Meditationen är
i och för sig inte ny men reikin och frigörande dansen
kompletterar denna på ett nödvändigt sätt. Signalerna från
min kropp har varit alldeles för oviktiga för mig och jag
har därigenom misshandlat kroppen. Min mage som jag
kurerat genom att lyssna är bara ett exempel...
Därutöver behöver jag träna mig mer i tillit och
övertygelsen att allt är som det ska - att inte kämpa utan
acceptera...
Meditation - Reiki - Tillit
eller
Jag ska lyssna
på min själ
och
på min kropp
och känna tillit i
att det som sker
är det som ska ske...
Vad gäller min behandling är valet inte heller svårt.
Dosan finns nu på plats, waranet håller risken för nya
blodproppar borta. Jag beslutade redan efter operationen
att jag skulle ta emot cellgifterna som en
säkerhetsåtgärd. Då kände jag inte till de komplikationer
som skulle uppstå och min tillit till läkarna och
sjukvården har med all rätt förändrats.
Jag kan tänka mig att fullfölja cellgiftbehandlingen om
dosan går att använda. Jag kommer att låta dem försöka att
lösa upp strumpan och om det lyckas fortsätta med
cellgiftbehandlingen. Krånglar däremot dosan även i
fortsättningen ska jag överväga återstående alternativ.
Bild
av Kitty
Roach
När detta är över
kommer jag att ha tagit viktiga beslut
om mitt fortsatta liv
och det är på det jag nu fokuserar!!!
Det jag egentligen kommit
fram till är att jag inte tror att det spelar så stor roll
vilken behandling jag väljer, cellgift eller inte. Det som
spelar roll är vad jag lärt mig av detta. Har jag inte min
kropp och min själ med mig kan jag inte fortsätta att leva
ett meningsfullt liv. Utan ett meningsfullt liv saknas
livsviljan och utan den kan säkert vilken behandling eller
sjukdom som helst ta över mitt liv.
Mitt liv är oerhört viktigt för mig och jag känner stor
livsglädje och livslust! Alltså kommer jag att klara av
detta på det ena eller andra sättet - dvs det blir som
det ska!
Tomas kom hit i gårkväll
efter ett LAN-helg i Stockholm. Numera är det inte ovanligt
att vi på kvällarna ser DVD-filmer på dataskärmen. Elin och
Tomas satt uppe sent...
Mitt sovrum börjar ta
form. Jag har lånat ett skrivbord av Mats och Elins TV är
inflyttad så nu kan jag ligga i sängen och se TV!
Musikanläggningen gick precis sönder när jag beslutat att ta
in den i sovrummet - men jag ska ordna något annat!
Dagen är ett oskrivet blad.
Vädret är hyggligt och jag hoppas att jag ska komma ut på en
längre promenad...
Idag tog det tid att lämna provet, först kö på
vårdcentralen för att få en remiss och sedan kö på
sjukhuslabbet. För första gången var det en manlig
provtagare - eftersom jag var sist i kön hann vi diskutera
arbetsmarknaden. Han sommarjobbade och gick en treårig
Labbutbildning i Uppsala.
När jag ändå var på sjukhuset gick jag ner i
andaktsrummet. Det är första gången i mitt liv som jag gör
ett sådant besök på egen hand! Jag tände ett ljus och
satte mig ner.
Det är
mycket som faller på plats just nu men jag vill gärna
forcera och gå fortare fram än jag klarar... Idag försökte
jag dra ner tempot och funderade på förlåtelse och kärlek.
Hur viktigt det är att både älska och förlåta sig själv
och andra! Jag har ett antal episoder i mitt liv som är
obearbetade och som ligger och gror i både min kropp och
själ. Det kommer jag att jobba vidare med!!
Jag blev också medveten om hur tudelad jag är på många
plan. Jag har svårt att vara i helheten - till exempel
arbetsliv/privatliv, livet med Mats/livet med barnen och
kroppen/själen. Jag befinner mig antingen i det ena eller
det andra (och trivs när jag är där) men önskar att jag
kunde integrera dessa bitar så jag känner en helhet. Jag
gör av med onödig energi när jag förflyttar mig mellan
dessa "världar". Det största problemet är det jag skrivit
mycket om här - att integrera kroppen och själen till en
helhet.
Vardagsrummet
börjar ta "form", Åsa, Bubba och jag har promenerat på
Jungfruberget och Mats stannade i Lövåsen idag.
Mina föräldrar är tillbaka
i Skåne. Nästa helg planerar jag och mina syskon att resa
dit för att vara där under en vecka. Vår mormor fyller 100
år den 20 juli.
Jag pratade precis med mamma och jag förstod att hon trodde
att jag reagerat på att min kropp sagt nej till
cellgifterna. Så upplever jag det inte - fast jag har kanske
formulerat mig så under min bearbetningsprocess! Min kropp
har ju tagit emot cellgifter 2 gånger och det har gått
hyggligt. Jag tror inte heller att jag känner rädsla inför
att bli svag och medtagen, det räknar jag med att jag kan
bli. Naturligtvis har det varit skönt att vara giftfri och
känna att krafterna återvänt - fast jag tror inte att
cellgifterna hade hunnit påverka mig så mycket - jag tror
att det var insättning av dosan och blodproppen som
påverkade kroppen.
Min kropp har inte velat ta
emot dosan - och det tycker jag egentligen är väldigt sunt
av den... det är trasslet med den och alla turer runt dess
bieffekter som fick mig att börja fundera.
"Hellre få återfall inom 10 år är dö av blodpropp i
morgon..."
- ett återfall betyder ju inte döden - vilket vi har tänkt
till viss del. Socialstyrelsens siffror om cancer som
offentliggjordes häromdagen visade att 0,5 % av de som
drabbas av cancer dör av cancern! "mer än 50 % chans för återfall utan cellgifter, 30 - 40%
chans för återfall
med
cellgifter" det är lätt att bli förvirrad av dessa siffror... och
risken att få återfall är ganska stor både med och utan
cellgifter tycker jag.
Det är
värt att titta på några alternativ till vår traditionella
sjukvård:
Här citerar jag några
rader om cancer från
Kloka Gubbens Webbsida:
"Det finns flera alternativa uppfattningar om cancer, som
den svenske cancerpatienten normalt aldrig kommer i kontakt
med, och som leder till helt andra slutsatser vad gäller
behandlingen. Gemensamt för de flesta är att man uppfattar
cancer som en relativt vanlig och normal åkomma i kroppen.
Cellförändringar och tumörer kan bildas och brytas ned av
kroppen själv., i de flesta fall utan att upptäckas eller
diagnosticeras. När det gäller varför och hur detta sker
lägger olika forskare tonvikten vid olika faktorer, vilka
dock snarare kompletterar än motsäger varandra:
GR Hamer har visat
att starka känslomässiga påfrestningar och kriser kan utlösa
tumörbildningar. Dessa
kan upplösas av kroppen sedan den
ursprungliga känslomässiga konflikten lösts.
Hans Niepervisar hur kroppens eget försvar och självreparerande
mekanismer mot kromosomskador kan skadas genom t ex
jordstrålning, kemiska gifter o näringsbrister, vilket kan
öka risken för cancerutveckling.
Kurt Nielsen,
biopatins grundare, uppfattar cancer som det logiska
slutstadiet i en allvarlig förgiftningsprocess."
Louise L. Hay har skrivit böcker om mentala orsaker till
sjukdomstillstånd. Hon jobbar med affirmationer och
visualiseringar för att förändra tankemönster utifrån
vilka mentala blockeringar hon anser ligger till grund
för sjukdomen.
Så här skriver hon bl a:
Sjukdom
Trolig orsak
Nytt tankemönster /Affirmation
Blodpropp
Att hindra glädjen från
att strömma fritt
"Jag väcker nytt liv
inom mig.
Jag
strömmar fritt."
Cancer
Djup smärta.
Undanträngd vrede
och förbittring sedan lång tid tillbaka.
Djupt bevarad hemlighet
eller sorg som äter
upp en inifrån.
Att gå och bära på hat.
"Jag förlåter och
släpper nu
kärleksfullt hela mitt förflutna.
Jag väljer att fylla min värld med glädje. Jag älskar
och bejakar mig själv."
Sköldkörtel
Förödmjukelse. Jag får
aldrig möjlighet
att göra det
jag vill
göra.
När blir det min tur?
"Jag rör mig bortom
gamla
begränsningar och tillåter mig själv att
uttrycka mig fritt
och kreativt"
Struma
Hat för att ha blivit
tillfogad skada
och lidande. Offer. Att
känna sig på tvären och
motarbetad av livet.
"Jag är kraften
förmågan och
auktoriteten i mitt eget liv. Jag
har min frihet att vara
mig själv"
Jag resonerar så här:
Förutom den traditionella sjukvården (förutsatt att det
inte innebär riskfulla komplikationer) ska jag tillägna
mig så mycket som möjligt från de alternativ som
verkar vettiga. Reikin är ett sätt, kostråd, att reda ut
om och i så fall vilka känslomässiga orsaker som kan ha
varit med och orsakat min cancer osv
Min tro på vetenskapen är stor, men vi människor tenderar
att tro att vi just nu har hittat sanningen - det enda
rätta och tvivlar/hånar de personer som visar alternativ
eller ifrågasätter. "Jorden är rund", "Akupunktur är
inte vetenskapligt bevisat..." mm mm Vad och var hade vi varit om dessa personer inte
envisats med sitt nytänkande och sina nya teorier?
Att enbart
bota min bröstcancer
enligt de traditionella metoderna tror jag inte är det effektivaste sättet att
bota mig på! Det är detta som varit
mitt problem:
Hur ska jag tillsammans med yrkesgruppen läkarna
kunna vara min egen "läkare" och hjälpa kroppen att läka
genom att aktivt delta och vidta lämpliga åtgärder?
Vad kan jag göra för att inte åsamka min kropp
ytterligare sjukdomar i framtiden?
"Ja, just det!
Läser dina senaste funderingar och känner mig hemma med dem.
När man väl fått en sjukdom kan naturligtvis skolmedicinen
göra mycket för att bota en. Man ska inte förkasta den
kunskapen. Men för att hjälpa kroppen idag och för framtiden
ska man också ta till sig det som känns rätt av
alternativa tankegångar. Kropp och själ svarar och vill
dialog.
Det vore ju enfaldigt att vid ett komplicerat benbrott envist
hävda att man med tankens kraft ska få benet att läka rätt och
snyggt igen. Självklart behöver man få benet behandlat och
gipsat men om man lyssnar på De Alternativa så förstår man att
man behöver också fundera över varför man var så arg att den
olyckshändelsen inträffade.
Nä, jag är inte alls inne på Livets Ords tankar om att man får
skylla sig själv för att man tror för klent och därmed blir
sjuk. Nä, inte alls - utan det handlar om det här med helhet
och att kropp och själ samverkar och att Livet talar till oss
på alla möjliga vis.
Jag är mycket för samverkan överhuvudtaget och att ta det
bästa från alla modeller. Ingen har ensam skådat det
slutgiltiga ljuset. Vi lägger alla pussel i halvmörker och kan
visa varandra nya sätt att lägga
bitarna."
mailar Ann
Catrin och hjälper mig som så ofta förr att sätta ord på det
jag vill säga... Tack!
"Efter att ha läst
hela din bröstdagbok ( klockan är nu 03.18 ) vill jag bara
ge mig tillkänna och säga att jag tycker att det är oerhört
generöst av dig att bjuda på alla funderingar, känslor och
detaljer. Just generöst. Tack!"
mailar en gammal bekant.
"Ja, jag har varit hos Gunilla o jag känner mig alldeles
väldigt glad över det. Jag möttes av en glad, stabil o
flintskallig Gunilla med vilken jag (och så Mats, förstås)
bubblade om allt möjligt hela dagen. Tills JAG blev trött o
måste gå o lägga mig! Tack, Gunilla, Mats, Elin, Åsa o
hundarna för en jättefin dag!" rapporterar Maria till Gävlegänget.
Jag tror att mina funderingar i bröstdagboken kan göra
att jag kan verka må väldigt dåligt! Detta är min terapi -
här samlar jag och skriver av mig min oro och mina tankar.
Jag skriver inte så mycket om det positiva. Allt stöd jag
får från släkt och vänner
t ex. Eller mitt fantastiska förhållande med
Mats. Att barnen tar detta mycket bra och mår bra - det var
inte länge sedan Elin utbrast:
"Mamma, jag tror inte att jag skulle kunna ha det bättre än
jag har det nu!" Självklart är detta väldigt jobbigt men trots det kan
jag säga att
jag heller aldrig mått bättre!!!
Jag
har aldrig mått bättre!!!
Här kommer några rader från två av mina bröstcancerdrabbade
vänner:
"Bröstdagboken tillhör min dag nu. På morgonen äter jag
en stadig frukost och läser FK sen sitter jag vid datorn och
mailar lite och läser bröstdagboken. Tack vare
datorn har jag en bra kontakt med mina arbetskamrater så det
här med Internet är toppen. Nu kan jag maila när jag vill och
svara när jag känner för det.
Jag har mått dåligt i helgen, både fysiskt och psykiskt... Man
vill ju vara frisk och så är hela kroppen full med gifter som
yttrar sig i olika biverkningar som jag aldrig kommer att
glömma - tappa hår - orkeslös - torr i munnen - konstig i
magen - ont i skelettet blä blä blä.
Nu blir det väl uppehåll med cytostatikan ca 5-6 v p g a
operationen och det tycker jag faktisk ska bli skönt. Men jag
skulle inte avstå cellgifterna som erbjudits mig hur illa jag
än tycker om dem. (Jag vågar inte annat än fullfölja
behandlingen)."
"Själv
har jag haft toktur både med behandlingar och folk ikring mej,
annars hade jag nog packat ihop, tror jag, eftersom jag i
grunden har en riktig sjukhusskräck. Dessutom är jag i starkt
behov av att ha kontroll över saker i allmänhet och livet i
synnerhet.
Man är ju så tokskör - hur stark man än är, så är det ett
tunt, tunt skal man använder sig av för att ta sig mellan
dagar och nätter, ledsnor och mer eller mindre galna tankar."
Idag har jag och en pojke räddat en liten harunge. Han låg
gömd mellan två stenar utanför mitt bostadshus. Den verkade
inte skadad men låg och tryckte och var helt orädd. Vi visste
inte vad vi skulle göra med den. Jag kunde inte ta hem den
till Bubba och Sotis - därför bar vi hem den till
pojken. Hans mamma var hemma och de skulle försöka ringa runt
och få råd vad de skulle göra...
I eftermiddag har Mats och
jag äntligen tömt det sista i hans före detta ateljé. Det är
åskvarmt och chockartat för kroppen att uppleva denna
plötsliga värme. Men härligt eftersom det var så länge sedan
det var somrigt.
Kropp, själ och ande
Jag återkommer till mitt
problem att uppleva min kropp och själ som en enhet. Kropp och
själ har jag varit medveten om länge. Numera tar jag också in
anden.
För att känna mig hel måste jag även innefatta anden.
Jag är inte
ensam, jag kan aldrig vara ensam om jag innefattar anden men
jag kan uppleva mig ensam om jag utesluter den.
Under 48 år har
jag lagt ner oerhört mycket
energi på min upplevda
ensamhet!
Jag är inte längre ensam!!!!
När jag öppnat mig inför detta
öppnas en hel värld med möjligheter och jag känner mig
befriad. Visst är jag innerst inne ensam ur ett mänskligt
perspektiv, men jag har mött ett djup inom mig som övertygat
mig om att anden finns och hjälper mig i mina val och som
innefattar tankekraft från både mig själv och andra - både
levande och döda. Det är min "bubbla" jag pratar om...
Så här skrev jag i bröstdagboken den 3 april:
I mina tankar byggde jag upp en stor, gulorange
friskhetsbubbla som jag placerade mig inuti. Den
omslöt mig helt. Under dansen kom alla mina
vänners och släktingars tankar och kraft och
fyllde mig och bubblan med en enorm styrka och
värme - deras läkande tankekraft. Det tog ett tag
att förstå och känna vad som verkligen hände och
när det gått upp för mig, stod jag rakt upp och
ner mitt inne i musiken med tårarna rinnande. Då
kände jag Linneas (vår ledare) hand läggas på min
rygg. Hon förslöt bubblan...
Vilken gåva och styrka!
Jag fylldes av en oerhört trygg trötthet och
resten av dansen bars jag fram av oss alla i en
friskhets- och glädjedans... Vi dansade mig frisk!
De stora, otäcka, äckliga och avskyvärda
cancertumörerna som legat och förgiftat min kropp
och mitt sinne tvingades bort - Jag är frisk...
inte sjuk!
Nu återstår bara att kirurgerna ska ta bort
tumörerna rent fysiskt också...
Fylld av denna, för mig oerhört starka upplevelse,
for jag och hämtade Mats och hundarna och vidare
hem till Falun. Vi låg länge och pratade om min
upplevelse och kände oss båda både lättade och
trygga inför framtiden.
Det har tagit mig 3 månader att förstå att anden finns trots
att jag efter denna händelse nästan dagligen upplevt en lika
stark andlig närvaro. Nu är jag övertygad och ska göra allt
jag kan för att försöka förena kropp, själ och ande och låta dem bli
en helhet!
Onsdag...
I eftermiddag är det dags för läkarbesök. Jag känner mig
mycket lugn och trygg med läkaren Gunilla. Jag kommer att
berätta för henne precis hur jag känt och varför.
Först och främst måste vi besluta hur min fortsatta behandling
ska bli. Hon ska titta på den knöl jag har vid mitt knä och
jag ska också fråga henne om strålbehandlingen, jag har hört
att somliga ( undantag... ) kan utveckla struma vid
strålbehandlingen. Hur påverkar den mig som haft struma och
behandlats med radioaktivt jod?
Mats son Tobias har kommit till
Sverige, han bor och arbetar i USA. De ska i slutet av veckan
åka upp till Umeå och vara med på Joels dop och konfirmation.
Dessutom ska de
nästa vecka
resa runt i
frihetsbilen och uppleva gamla minnen. Jag planerar att vara i
Skåne.
"Tänk att du just
upptäckt det jag så länge varit övertygad om - fast du har
nått mycket längre! Att en människa i stort består av kropp,
själ och ande är för mig något som folk i min närhet sagt, som
jag studerat närmare (antroposofistudierna) och som jag sedan
förstått är det enda rimliga, det enda som gör tillvaron
begriplig. Men det är en huvudets kunskap, inget jag ännu känt
så tydligt som du." mailar Maria.
Nu ni!!!
Nu har jag träffat läkaren och det har hänt saker!!!!!!!
Jag fick svar på mina
frågor, läste journalen och meddelade att de kunde försöka
lösa upp strumpan. Vi bestämde att det skulle göras på en
gång!
I journalen står att man inte kan se att det bildats en
strumpa men att det var troligt att det finns en sådan
eftersom det inte var baksug.
Gunn förberedde att spruta in det "strumplösande medlet" och
jag la mig på en säng.
Min förhoppning har varit att det nu skulle vara baksug av sig
själv igen. Att jag fått dessa extra veckor för att reflektera och
återhämta mig.
Mats sa när hon hade satt in nålen:
"Baksuget kanske
fungerar nu?"
och
det gjorde det!
Utan någon åtgärd alls!!!
Så nu har vi bokat in de två
följande cellgiftbehandlingarna. Nästa behandling (nr 3) blir fredagen
den 26 juli! Jag hinner åka ner till Skåne och gratulera
mormor innan.
"Läste precis din dagbok och jag blev glad för din skull
att det fungerade nu. Har tänkt mycket på dig och tycker att
du är väldigt stark. Det var nog därför det fungerade. Du
ville väl det??" mailar Ewa.
Självklart var det vad jag ville!
"Herrejestanes, vilken pärs du gör! Jag
blir helt matt - och samtidigt ledsen att jag inte vetat
och kunnat hjälpa till, med tanken. Att dela tankar gör
underverk.
Idag "firar" jag och min cancerdiagnos 1år
tillsammans, och jag har för första gången under denna tid
köpt ett klädesplagg. Det blev ett vitt ärmlöst långlinne
för 75:-. Jag har inte tyckt det var nån idé tidigare att
handla - givetvis ett depressionsuttryck, som alla andra
galentankar."
mailar Margaretha.
Jag
har letat efter andra i samma situation i både forum och
mailinglistor men har haft svårt att hitta likasinnade men
Ewa och Margaretha är två av dem jag har stort
utbyte av att dela tankar med. De
har båda bröstcancer och vi har mailat till
varandra länge nu. Tack för att ni vill dela detta med mig!
Jag är mycket omtumlad, trött och lättad.
Jag har en väldigt stark skräck för att använda dosan liksom
för att jag ska förblöda pga Waranet. Denna skräck är mycket
djup och jag tror att det grundar sig på det onaturliga i
detta att ha en metalldosa inopererad och att förtunna
blodet...
Jag försöker möta skräcken men det är svårt... Första steget
är att erkänna och prata om rädslan - det har jag redan
gjort. Nästa steg är att möta den och titta på den - det
började jag med idag. Gunn och Mats stöttade fint!
Nu får jag ytterligare två veckor till på mig innan
cellgiftbehandlingen. PK-prov får de göra i fingret och det
förblöder jag inte av...
I morgon ska jag få den zonterapi som Anita gett mig i
present och på kvällen ska jag delta i en stjärnmeditation
som Anna ger mig, Mats, Tobias och fyra andra. Sedan bör jag
ha en bra grund för en skön vecka i Skåne tillsammans med
flickorna, mina föräldrar och mina systrar med familj.
Trött och lättad somnade jag
tidigt men natten har varit orolig och fylld av drömmar. Det
har varit skadade djur, vänner, gävlegängsträff, 100-årsfest,
snöoväder, värmebölja - ja kaos!
När kaoset i livet lugnat sig kommer det i drömmarna
istället...
Bubba har bott hos mig hela veckan så att Banji och Mats har
fått vara ifred. Banji har ätit dåligt men nu när inte
matvraket Bubba är där kan Mats förse henne med mycket och
näringsrik mat... Jag har alltid önskat ha hund men aldrig
levt så att jag kunnat.
Att få låna en hund på detta sätt är perfekt, det enda jobbiga
är att behöva gå ut på promenad före frukost...
Åsa har sovit hos kompis för andra natten i rad. Elin träffar
kompisar på kvällarna och jag har fått möjlighet att vara
ensam. Det har varit skönt!
Pratade i telefon med Marianne från jobbet igår kväll - det är
kul att prata, det är viktigt att bibehålla vänskap och
kontakt. Först nu orkar jag tänka på att jag ska börja arbeta
igen när allt detta är överstökat. Tidigare har jag inte ens
orkat tänka tanken att jag ska orka arbeta igen. Jag har läst
någonstans att många cancerdrabbade klagar över trötthet och
det har vi verkligen drabbats av, både Mats och jag! Detta är
oerhört energislukande!!!
Jag fick kinesisk massage av Christine. Förutom zonterapi ger
hon även massage.
Hon bearbetade även mina fötter och det gjorde ont vid njuren
och immunförsvaret. Vid ett tillfälle kände jag att det brände
i mina händer precis som det gör när jag reikar - enligt henne var det
den punkten som motsvarar balansen mellan kropp och själ!
Mycket intressant eftersom reikin ska hela kroppen och
påverkar balansen mellan kropp och själ!!!
Det var oerhört skönt. Jag mår utmärkt, känner mig avslappnad
och i balans. Tack Anita!!
Hade jag bara råd skulle jag komplettera min behandling med
att fortsätta gå till
Christine. Hennes företag heter
Zonkraft
i Falun
och har tel
023-206 02.
Vi har beslutat oss för att jag ska ta Bubba med till Skåne.
På så sätt får Mats och Tobias lite extra tid för Banji och vi
får en trevlig reskamrat. Bubba trivs bra med oss och vi med
honom!
Jag väcktes kl
8.00 av att Elin ringde på dörren. Hon sov hos Tomas och
cyklade hem när han cyklade till sitt sommarjobb...
Nu har jag kört ut henne till släktgården (de förbereder
100-årsjubileét som är i morgon), varit på apoteket och gjort
lite ärenden på stan. I Falun är det bara en sak som gäller de
här dagarna:
FFF
Falu Folkmusik Festival
Igår kväll hämtade Åsas kusin,
faster och farbror Åsa, för att gå på folkmusikfestvalen och
sedan följde hon med ut till släktgården för att inviga de nya
sängarna i stugan. Tobias kom med ett tåg från Gävle som var försenat och
därför blev buss. Mats och han kom hit och åt en improviserad
vegetarisk måltid innan vi lite försenade körde hem till Anna
för att delta i gruppmeditationen.
J
ag har mediterat ensam varje
dag sedan i början av 80-talet. När jag gick
introduktionskursen mediterade vi i grupp. Stjärnmeditation är
en annan typ av gruppmeditation men även den behaglig och vi
avslutade kvällen med att fika tillsammans hela gruppen.
Anna fungerar som medium, som det kallas. Hon hade efteråt enskilda
samtal med var och en.
Hon bekräftade mina tankegångar kring min sjukdom och
andlighet. Dessutom fick jag genom meditationen och henne bekräftelse
på att även jag har mediala förmågor. Innerst inne har
jag vetat detta
sedan jag var barn. Någonstans på vägen förträngde jag det och
först i den frigörande dansen började jag minnas och började
ana vad det handlade om.
Mer om detta vill
jag inte att skriva i bröstdagboken just nu.
Vi for därefter till Lövåsen
och lämnade Mats,Tobias och Banji. De reser upp mot Umeå med
frihetsbilen idag. Jag och Bubba kom hem till en tom lägenhet
vid 00.30.
"Vi ska inte fylla
livet med år, utan fylla åren med
liv..."
Det börjar bli
svårare och svårare att skriva i bröstdagboken. Ju närmare jag
kommer min osäkerhet och andlighet desto räddare är jag att utlämna mig.
Det är med en viss vånda jag värderar ordval och väljer
vad jag ska skriva... Allt detta är så nytt för mig, både
kontakten med sjukvården och "andligheten".
Idag skickade Kerstin ett
mail som gjorde mig glad till tårar...
TACK!
Jag citerar hela brevet:
"Ville bara skriva till Dig och berätta att
jag följer Din dagbok så gott som dagligen. Då jag själv
arbetar på sjukhus försöker jag sprida Bröstdagboken till så
många som möjligt, den har mycket att lära oss som arbetar
inom sjukvården - och även andra.
Jag tycker Du är fantastisk på att förmedla Dina tankar och
upplevelser. Det är ju en sak att berätta om livet då allt är
frid och fröjd men att dela med sig av motgångar och tvivel
tycker då jag är mycket svårare. Det är ju när vi är ärliga,
och även berättar om det som är svårt, som vi kan hjälpa och
stötta varandra. Jag beundrar Din styrka.
Dina funderingar om alternativ sjukvård och att vi faktiskt
består av både kropp och själ är förhoppningsvis något som
kommer fram i ljuset ännu mer än det hittills gjort. Vi har
mycket att lära från andra kulturer.
Jag träffade en dansk spelman i förra veckan som sa "Vi ska
inte fylla livet med år, utan fylla åren med liv". Det verkar
det som Du har kommit till insikt om. Vi är nog fler som borde
stanna upp och fundera över vad det är som är viktigt här i
livet. Vi tar det ofta för givet att kropp och själ ska
fungera av sig själv medan vi lägger ner kraft på annat,
istället för att vårda vårt innersta."