2 maj
Den frigörande dansen handlade i tisdags om den lyriska rytmen och att locka fram den lilla Gunilla - barnet inom mig och glädjen. Det var inte svårt att hitta den lilla Gunilla, trygg och lycklig. Jag kände ett stort lugn men också en stor sorg som inte ville släppa fram glädjen. Jag förstår nu i efterhand att detta var en väckarklocka för mig. Jag gör saker jag tycker om och vill men sorgen över min cancer tar bort den riktiga glädjen / ruset... Glädjen över att ha träffat Mats och för frihetsbilen har överskuggats av sorgen, tyngden av min situation... Nu ska jag arbeta på att möta sorgen och sedan hitta glädjen igen - den är mitt viktigaste vapen mot eventuella små cancerceller, mörka tankar och det bottenlösa hålet!
För det kändes ett tag som om jag hela tiden trycktes nedåt i ett bottenlöst mörkt hål, när jag precis hade vant mig och börjat acceptera att jag var där jag var, så trycktes jag ännu längre ner och ännu längre ner... och fanns det någon botten över huvud taget? Vem vet jag kommer kanske ut i en annan bättre värld när jag nått botten... precis som han gör den där figuren i Åsas Gameboyspel - han hittar alla möjliga roliga världar...
Detta behöver jag vara uppmärksam på, släppa sorgen och släppa fram glädjen! Det ÄR som det SKA vara!

Idag kommer jag i alla fall garanterat att skratta. Ivana och några av mina andra arbetskompisar kommer hit i eftermiddag...

Nu har jag bokat kuratorträff, perukutprovning, fixat husbilförsäkring och parkeringsplats till husbilen. Och så städar jag... jag vill ju att det ska vara lite drägligt när kompisarna kommer - men huuuuu så det grott igen!!! Det är tur att jag är tvungen att skärpa till mig lite!
Elin och Åsa har Operation Dagsverke om två veckor, då ska de putsa fönster, dra fram spis och lite annat tungjobb. Det är absolut värt 200 kr!
Mitt bröst håller på att säcka ihop alldeles förskräckligt. Ju mer det läker desto mer deformerat blir det. Just nu är det en stor rynkig grop ovanför bröstvårtan där tårtbiten tagits bort. När jag stoppar in bröstet i en bh lyfts det upp och antar en riktigt hygglig form. Ärret spänner lite men jag kan röra mig obehindrat. Igår hade jag lite värk men jag tror att det beror på tisdagens dans...

Ann Catrin mailar att jag ska släppa ut ilskan - ja, jo, men vilken ilska? -jag har ingen kontakt med den ifall den finns där!

6 kvinnliga arbetskamrater, 1 hund och en baby kom fullastade med mat och läckerheter. Det var jättekul att träffa dem och vi satt länge och åt och pratade. Det var skönt att bara vara med dessa underbara vänner. Min sorg, som jag öppnat kranen för, fanns med som sällskap men det kändes bra. Jag kände att jag fick vara sådan.
Ivana gav mig en turkisk talisman - ett vackert blått öga som motverkar negativ energi. Jag satte genast en läderrem i den och hängde den om halsen. Den ska få följa med som min följeslagare under behandlingen!!

Vid niotiden kom Mats och Bubba med husbilen och vi tog en liten tur runt Varpan, stannade vid Bergsgårdens badplats och njöt av kvällen, vattnet, frihetsbilen, livet och våren... och jag över att sorgen kommit till mig, att det var skönt att få vara ledsen. Nu ska sorgen få vara hos mig så länge det behövs - jag ska möta den, begrunda den och vårda den tills jag sörjt färdigt och kan lämna den bakom mig...
I morgon bär det av!!! Då startar det "riktiga" husbilslivet!!!

I dag är det första dagen, på jag vet inte när, som jag inte fått ett enda mail... Däremot har jag fått ett fint brev från en av mostrarna och ett vackert uppmuntrande vykort från Luleåvänner!!

Tillbaka...

3 maj
Natten har varit orolig men bra, tror jag... Jag har sovit oroligt och vaknat gång på gång. Känner att jag börjar få begrepp om nya tankar och sorgen. Jag mediterade mitt i natten och kunde sedan somna om. Meditationen är fantastisk. Förutom att den hjälper mig att förvandla känslorna till tankar, så slappnar jag av och det är bara undantagsvis som jag inte kan somna om ifall jag behöver det! Jag har med Mats hjälp blivit medveten om att när jag väl har upptäckt och bejakat en känsla inom mig så tar det inte lång tid innan jag vet vad det handlar om. Detta är helt klart meditationens verk - närheten till det omformulerade och omedvetna... Det var även på detta sätt jag kunde plocka fram och bli medveten om att jag hade känt en knöl i mitt bröst - jag mådde bara dåligt och varken förstod eller bejakade känslan. När jag väl mötte känslan och bejakade den så dröjde det inte förrän allt stod klart för mig.

Om allt går som det ska, så blir det ingen dagboksskrivning i Bröstdagboken förrän den 6:e eller 7:e maj. Jag kommer naturligtvis att skriva (det kan jag inte avstå!) men publiceringen dröjer.
Jag ska nu äta frukost, packa och inhandla det sista för idag bär det äntligen iväg! Jippi!!!!!!!

Plötsligt fylldes sidan av rosor till oss alla...
Tillbaka...

7 maj
Lövåsen, tisdag morgon. Solen strålar för andra dagen i rad. Ute kvittrar fåglarna och naturen skirar nyväckt ljusgrön. Löven i träden börjar bilda en mur mot utsikten och vyerna. Hundarna och Mats sover.
Vi har haft en mycket bra premiärtur med frihetsbilen.
Vi startade på Västerås veteranmarknad. På fredagskvällen anlände vi till Västerås och på ett flygfält där utanför hade "knallarna" börjat packa upp till försäljning. Det var mycket speciellt att gå runt och titta på motordelar, instruktionsböcker, veteranbilar, mopeder, cyklar, krimskrams, skinnställ... - jag skulle vilja kalla det en maskulin Kiviks marknad/Jokkmokks marknad...
Vi fyndade och köpte en stor svart fotogenlampa, 4 l linolja, ficklampor och elgrejor till husbilen... Jag hittade äntligen ett begagnat bakhjul till min trasiga cykel!
Under kvällen och natten började det regna och regnet blev mer och mer ihållande under lördagsförmiddagen. Besökarna svek och "knallarna" började packa ihop mitt på dagen. Klasse och Gerd kom på morgonen med sin ägghusvagn och bjöd på god linsgryta innan de for tillbaka hem och vi for till Biltema och Juliabutiken och köpte mer till bilen: presenning, billiga batterier, myggnät, skruvar, karbinhakar mm mm

Vi bestämde oss för att köra till Mats vänner Per och Susann utanför Ösmo och kom dit vid 9-tiden på kvällen. De hade precis hämtat hem Pers häst Albin, en mycket stadig ardenner, och höll på att fixa i stallet. För två månader sedan köpte de detta vackra hus och höll nu på att bygga hagar och stall för de tre hästar de har.
Vi sov i husbilen ute på gårdsplanen, fick en morgondusch! och när solen kikade fram kunde vi sitta ute i trädgården och dricka kaffe och äta upp Susanns goda hembakta bullar. Det var jättekul att få träffa Per som är en av Mats allra bästa vänner och som jag hört mycket talas om! Att möta varandras vänner är att lära känna varandra på ett djupare plan.
På söndagseftermiddagen började vi köra mot Örebro.

Vid en sjö nära Flen slog vi läger och kunde testa att fästa upp presenningen över dörröppningen, grillade och upplevde campinglivet i uppehållsväder. Här hade våren kommit lite längre än i Dalarna och jag hittade gul-, blå- och vitsippor förutom smörblommor, vårsyra och ängsviol! När mörkret föll satt vi ute en stund i fotogenlampans sken.

Måndagseftermiddagen tillbringade vi på ögonavdelningen på Örebro sjukhus. Mats blev inskriven, undersökt och förberedd inför den kommande operationen. Operationsdatum har blivit framflyttat - vi vet ännu inte vilken dag det blir. Jag följde med under undersökningarna och kunde på en TV-skärm se blodkärl och blinda fläcken i hans friska öga och dimman i hans sjuka!!!!
Vi blev oerhört trötta - sjukhusbesök tar mycket energi, tog en pizza och körde hem mot Lövåsen. Jag hade på morgonen övningskört (utan Mats i bilen) på parkeringsplatsen vid badplatsen och körde nu ut ur Örebro och halva vägen hem. Det är jättekul att köra, rejäla tag i växlingen och jag sitter och ser bra. Jag börjar kunna slappna av när Mats kör - jag är hopplös... han kör hur bra som helst men jag spänner mig ändå. Sedan blev det ombytta roller ett tag - jag tror att Mats var aktiv med bromsfoten den största tiden... men han var tyst och snäll och uppmuntrande!!

Frihetsbilen funkar mycket bra - vi vet nu vad vi behöver fixa i ordning. Viktigast är att kolla upp bromsarna som verkar ligga åt ibland och ordna en bra transportsituation för hundarna. Vi har gjort en koja för dem längst bak där de får vara när vi kör. Vi har då dålig kontakt med dem och de skulle fara väldigt illa om vi blir påkörda bakifrån. Inne i bilen kan de komma farande som projektiler och skada både sig själva och oss även vid mycket låg hastighet. Säkerhetsbälten/sele för hundar eller fångstnät är det vi ska undersöka i första hand.
I övrigt gäller att vi ska ordna bestämda platser för allt så att vi slipper fråga varandra och leta... men det löser sig. Det fungerar fantastiskt bra i övrigt!

Hur ogärna jag än vill erkänna det har jag börjat oroa mig inför morgondagen. Vaknade i natt och kände olusten komma smygande...
När jag kom hem till Falun idag väntade en överfylld brevlåda - även många mail från den 2 maj!!! Underbara och uppmuntrande mail som vanligt:

...Och att din bröstdagbok - som jag nu försöker läsa varje dag - märkligt nog ger MIG en hel del tröst, eftersom den är så full av kraftfull kamp, värme och livsaptit.

Jag har precis läst din dagbok. Det har liksom blivit ett "måste" att läsa. Som en spännande följetong i en tidning ungefär, fast skillnad ändå för här känner jag huvudpersonen.

Tänker på dig varje dag, följer med dig i dagboken.

Det är otroligt vad mycket SKIT du måste gå igenom med denna sjukdom! Som om det inte räckte med det första!! Kom ihåg att; Du är STARK och du är DUKTIG! Och du har många VÄNNER! Och en FANTASTISK familj!! Detta sammantaget gör att det kanske blir lättare för dig att gå igenom allt detta svåra. Och vilken enorm TUR att du har din underbara Mats! Och vad bra att ni äntligen fått er Frihetsbil!

Jag saknar dig!! Husbil i all ära men den håller oss ifrån att veta vad som händer... ;-) Skämt åsido, jag hoppas att ni har haft det bra på er resa och att du har krafter att möta det som kommer imorgon. Jag kommer att ha dig i tankarna (som vanligt!) imorgon och under er resa till Gotland.

Bara en liten kram till dig, stor nog att räcka till imorgon också, hoppas jag.

På senaste mötet var Sven så gullig, han sa plötsligt mitt under mötet, "Åh, vad jag saknar Gunilla. Hon ska ju bara finnas här." Alla höll vi med!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

En hjälp till tolkning av min dröm kom från Annika, gästbokshälsning mm mm
Jag vet inte hur lång tid det tog att läsa alla mailen - men ett JÄTTESTORT TACK!!! Ni är oersättliga - alla kända och okända vänner!!
Ska försöka hinna svara på dem ikväll - om jag inte hinner gör jag det efter Gotlandsresan!

Under eftermiddagen fixade Mats och jag hundsele till hundarna och hjälpte Tage och Anita med deras dator. Mats och jag beundrade också Tages fantastiska knivar. Jag träffade flickorna en stund och har börjat förbereda mig inför Gotlandsresan på torsdag. Dessutom har jag pratat i telefon med Ivana och mina systrar. Vi ska bo hos Birgitta när vi är på Gotland och under Pingsten kommer Karin hit!

Ja, hugaligen vad jag ska tänka på dig imorgon, Gunilla!

Jag är så imponerad av din kraft och positiva anda! Och du sprider den vidare. Tack! En ros till dig från mig också!

Lovar att tänka så det knakar klockan elva!!!!

Jag tror ändå att du beskrivit det bäst själv i och med att du ska tillåta din kropp att ta emot alla dessa gifter för att bryta ner dom sjuka cellerna (och några till) för att du sedan ska kunna ta nya krafttag igen. Det kommer säkert att bli tufft emellanåt och ditt relativa välmående du känner nu kanske blir satt på undantag emellanåt men jag känner mig oerhört säker på att du kommer att gå segrande ur detta!!!

Nu får du hälsa Elin, Åsa, Mats, hundar och katten så mycket från mig. Vi är många som tänker på dig.

Min oro inför behandlingen blev inte bättre efter att ha läst det biverkningsformulär jag fått hemskickat från FEC-studien.
Hör bara på några av svarsalternativen:

Irritation av slemhinnor:
*ingen, *sår/rodnad, *smärta, kan äta, *kan ej dricka, dropp nödvändigt, *andningssvårigheter

Illamående:
*inget, *illamående, kan äta, *svårt att äta och dricka, *kan varken äta eller dricka, *olidliga kräkningar

Diarre:
*ingen, *1-3 ggr per dag, *4-6 ggr nattetid, *mer än 6 ggr, dropp nödvändigt, *intensivvård nödvändig

Trötthet:
*ingen , *minimal, *vilar på dagen mindre än 8 timmar, *vilar på dagen mer än 8 timmar, *helt sängbunden

Jag har försökt slå ifrån mig tankarna på eventuella biverkningar och lyckas mer och mer allt eftersom jag känner hur tankekraften väller in i mig! En tillit och tillförsikt och övertygelse om att det hela tiden är som det ska vara!!! Det är bra hur det än är!!!
Jag ska nu hänga tvätt och skriva en komihåglista inför Gotlandsresan på torsdag. Sedan ska jag sova gott och i morgon eftermiddag vet jag vad behandlingen innebär!!
Tack alla vänner för att ni finns och stöttar - Det känns!!!
...och en godnattpuss till Mats (som i kväll är i Lövåsen) och som brukar gå in och läsa "för att få veta vad han gjort och sagt under dagen..."
Sov Gott!! Vi hörs i morgon!
Tillbaka...

9 maj

I går kväll bjöd Mats på underbar lammfilé med potatis och gräddsås... mmmm!!!
Jag blev lite mer bubblig under kvällen och mådde lite illa precis innan maten, annars var kvällen lugn. Trött och med en aning huvudvärk (det är mycket ovanligt för mig - jag drabbas av ögonmigrän i stället) efter dagens anspänning somnade jag lätt och sov gott hela natten!

JÄTTEbra!! Oj, vad du har kommit långt med ditt eget tänkande. Så stark, så modig, så klok!
Beredskap inför svackor är väl det du ska träna på. Håll kvar känslan från stunden mellan att du blivit ledsen/orolig/låg och sedan hämtat upp tilliten igen. Den känslan är det nog du snabbt ska kunna koppla på under denna behandlingstid, mailade Ann Catrin igår.

När jag klev in på onkologmottagningen i går hade jag en känsla av att jag frivilligt steg in i ett halvårs mörker och pina. Illamående, trötthet och en allmän olust till allt skulle drabba mig och när sedan behandlingarna var över skulle jag kliva ut ur "mörkret" och åter börja leva... Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte känner av att det "dansar omkring" gifter i min kropp men det är mycket diffust och inte alls så överhängande som jag trott. Jag har förstått att det oftast är de fyra första dagarna man mår sämst. Om jag jämför med hur jag mådde när jag hade giftstruma är detta ingenting!!! Jag förstår att kroppen tar mer stryk ju fler behandlingar jag får men detta sker successivt och jag kommer att lära mig att möta det och veta när det kommer. Jag räknar även med att möta den trötthet kroppen borde signalera när den arbetar mot ovälkomna celldelningar!

Så här svarade några av mina bröstcancerdrabbade vänner i Bröstcancer-Forum ( Cancerlänkar ) när jag bad om stöd inför den första behandlingen:

Jag kan ärligt säja att jag mådde bra under hela cellgiftsbehandlingen! Ja, jag mår bättre nu när jag inte får behandlingar, naturligtvis! Det jag kände utav det var en form av halsbränna samma dag och dagen efter! Det liksom kröp i kroppen också men det gick att klara!

Jag har mått relativt bra efter behandlingarna men varit fruktansvärt trött. Jag har varit dålig i cirka 1-2 dagar men sen snabbt återhämtat mig.

Jag mådde också jämförelsevis bra under min behandling. Det var endast vid en behandling som jag mådde så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag fick "vanlig" FEC. I efterhand har jag också funderat på om det kunde ha betydelse att jag var positivt inställd till att få cellgifter. Det är viktigt att vara utvilad och äta bra före behandlingarna. Så se till att ta det extra lugnt några dagar före du ska få behandling.

Jag mådde jätte illa dom första 4 dagarna (kräktes några gånger) sedan vände det. Förutom illamåendet så tyckte jag att det var jättejobbigt med den här oron som fanns i kroppen hela tiden. Kunde inte sova ordentligt, låg och hade tv:n på hela natten, slumrade emellanåt. Men som sagt efter ca 4 dagar vände det.

Ja, jag tror att det är viktigt att försöka ha en positiv bild av cytostatikabehandlingarna. Jag har försökt se dem som helig medicin som ska hjälpa mig att bli av med cancercellerna. Det har till viss del hjälpt mig, men till de två sista behandlingarna föll jag ändå ner totalt. Jag klarade inte att hålla någon positiv attityd längre, jag mådde bara så illa under behandlingarna, och jag hade svårt att inte bara springa därifrån. - Så jag tror att det är viktigt att FÖRSÖKA ha en positiv attityd, men samtidigt så får vi nog inte känna det alltför fel om/när vi inte alltid klarar det. Till de sista behandlingarna försökte jag i stället se hur alla positiva tankar från mina vänner och min familj skulle hjälpa till, jag liksom hoppade över cytostatikan eftersom jag inte klarade av det.

Jag försöker ha en positiv inställning till behandlingarna och HAR det också när jag åker dit: (Nu j-vlar ska dom få sig) men detta rinner sedan av mig då jag blir fruktansvärt dålig 4-5 dagar efteråt. Allt blir pest och pina och jag blir väldigt deprimerad. Tappar allt hopp om framtiden, MEN, efter 4-5 dar så känner jag att det vänder, det positiva kommer tillbaka och allt kan faktiskt bli JÄTTEBRA!!!

Jag kommer själv att få min fjärde behandling idag, hittills har jag mått rätt risigt av dom. Den tredje har varit bäst än så länge. Nu har jag varit och tränat och mått riktigt bra men börjar bli riktigt förbannad på behandlingarna. Nu j*vlar ska jag inte bli dålig har jag bestämt mig för. Jag tror att kost och vila har stor betydelse inför en kommande behandling så vi får se hur det blir idag.

Solen fortsätter att skina, gulsippor och vårlök blommar i gräsmattan och fågelkvittret är bedövande!! I år har jag möjlighet att hinna med sommarens ankomst och det känns fantastiskt. Det går så fort och när jag arbetade så missade jag alltid någonting av detta ljuvliga...

Nu väntar Gotland!
(men passagen har avbrott så publiceringen av detta måste vänta...)
Tillbaka...

13maj
Tidigt i morse kom vi med bussen till Långshyttan, hämtade upp hundarna hos Lasse och Anna och körde den sista biten med Banji ylande av lycka - det var ett under att trumhinnorna höll! Vi har sovit några timmar men känner oss ganska färdiga - jag är helt utslagen och segar mig igenom dagen.
Gotlandsresan var mycket lyckad! Solsken hela tiden, lugnt vatten vid båtresorna, spontan sång och musik, Fredsmässa och Människan och skapelsen framfört av Horndal- och Långshyttans kyrkokör, barbershop framfört av lokal grupp, gotlandsdricka ( som Mats döpte om till Ruskdryck... ) dans, skratt, besök i Sjonhem, Hoborgen, trevligt sällskap...
Det var jättekul att träffa och bo hos min syster Birgitta. De bor i en underbar villa precis utanför muren i Visby. Som vanligt tog de gästfritt emot med bekväma sängar, lånebil, god mat och trevligt sällskap. En kväll guidade de runt oss ett varv innanför ringmuren. De fick sitt första barnbarn i går - Hasses dotter Linda födde en son!

Jag har mått alldeles utmärkt hela tiden och inte haft behov att vila mer än vanligt. Naturligtvis har jag märkt av att jag inte är som vanligt men har fungerat mycket bra ändå. Under dessa dagboksfria dagar har jag funderat och ska försöka sammanfatta det jag kommit fram till som eventuella biverkningar/medicinsk påverkan och om livet i övrigt.

Den största och viktigaste upptäckten är att jag har blivit befriad från min ångest. Under mer än 40 års tid har jag levt med ångesten som ständig följeslagare och med tiden lärt mig att hantera den. Det har tagit väldigt mycket av min energi. Jag har tagit den som självklar och trodde länge att alla hade det likadant...
Jag har nu valt att möta min ångest på ett helt nytt sätt och på båten mot Gotland gick det upp för mig :
Jag har blivit av med min ångest!
Det är som att lätta 1000 m ovanför marken. Det har varit så tungt, förlamande och energislukande att jag nu svävar fram...
Och egentligen är det ju så enkelt -
så löjligt enkelt som att våga stanna upp, möta det som kommer, våga känna tilliten och kraften - att hitta verktyg för att våga!

Effekter av medicinen:
De två första dagarna åt jag Navoban och Betapred och därefter två dagar Betapred. Sedan i går tar jag ingen medicin alls men har Pimperan som jag kan ta om jag skulle må illa.
Direkt efter behandlingen upptäckte jag att min ansiktsfärg var röd och att jag hela tiden kände mig oerhört varm och svettig. Detta försvann efter att jag slutat med Betapred - så jag antar att det har med den att göra. Jag förstod också vad de invigda menade med att de hade en "äckelsmak" i munnen. Jag har haft mycket gaser och bubblor i magen och har varit beroende av att äta mycket regelbundet för att dämpa detta.
Jag har bara en gång känt att jag kanske skulle vilja spy, det var efter en oerhört otrevlig sur uppstötning i samband med att jag var hungrig. Illamående har inte förekommit alls.
Jag tror att Betapred också fungerar som "uppiggande". Mats upplevde vid något tillfälle att jag betedde mig lite "annorlunda". När jag slutade med den kom en trötthet över mig. Igår var jag trött hela dagen och på eftermiddagen fick jag magsmärtor som inte givit med sig förrän idag på förmiddagen. Jag var oerhört sur i magen och det sved och värkte som av magkatarr. Nu är det bättre.
Tröttheten kan lika gärna vara efter resan som efterdyningar av behandlingen. Inget av detta har varit särskilt betungande - jag har fungerat som vanligt.

Jag har problem att lägga ut mina internetsidor hemifrån Mats. Dagboken från den 9 maj lyckades jag lägga ut i morse men sedan dess kommer jag inte åt servern. Det känns tråkigt eftersom jag vet att många väntar. I värsta fall får jag lägga ut allt i morgon när jag kommer hem. Jag ska prova ut en peruk i morgon förmiddag och sedan flytta hem till Falun. Flickorna kommer också flyttandes från sin pappa.

Både Mats och jag är lite gnälliga, trötta och olustiga. Vi var vid husbilen men inte ens där lyckades vi uppbringa någon riktig entusiasm. Jag orkar inte med att skriva mer i dagboken heller. Mer får komma senare!

Kloka hälsningar har kommit från min nyfunna vän Margareta:
Mina barns gudmor lärde mig att man ska ta emot all hjälp man kan få. Något att tänka på för nära & kära - själv kanske man inte orkar be eller förstår att man kanske behöver hjälp med något. Jag har fått två semesterdagar av en av mina väninnor, när hon skjutsar mig till UAS och tillbaka. Det blir samtidigt umgängestid man inte unnar sig annars.
Tillbaka...
Fortsättning...