17 september

Doris
Det har blivit dags att skriva om Doris.
Doris kom till mig en natt tidigt i våras. Jag hade fortfarande ångest och sov oroligt. Plötsligt vaknade jag av att sängen gungade till och jag hörde en klar tydlig röst som sa "Kom nu, Doris!"
Jag låg på sidan, öppnade inte ögonen men var medveten om att det satt någon bakom mig vid mina fötter. Jag kände en hand läggas på min höft. Så gungade sängen till igen och Doris gick därifrån. Känslan av handens tryck mot min höft dröjde kvar, jag kände mig lugn. Jag öppnade ögonen och ångrade att jag inte hade gjort det tidigare. Rummet var tomt. Snart hade jag somnat om och sov gott.
Nästa dag funderade jag på vad som hade hänt. Jag sov ensam i sängen, hundarna var hos Mats i Lövåsen, Sotis var utomhus... ingen av dem kunde ha satt sängen i gungning. Vad var det jag hade upplevt? Hade verkligen sängen rört sig, hade jag känt en hand och hört en röst? Varför hade jag inte tittat? Länge värderade jag upplevelsen, diskuterade med Mats och funderade.
Var det fantasier? Önsketänkande?
Hade detta bara varit fantasier hade jag valt ett bättre namn än Doris! Jag förstod också att hon besökt mig vid ett par tidigare tillfällen i mitt liv! Långsamt växte övertygelsen fram att jag hade mött min skyddsande - Doris.

Doris har varit med mig sedan dess. Vid ett tillfälle vaknade jag och kände den gamla panikångesten komma krypande... jag ropade i tankarna på Doris som direkt kom och la sig bakom min rygg och höll om mig. Ångesten försvann omedelbart och jag somnade tryggt med hennes armar om mig. Numera finns hon med mig dagligen, hon har blivit en del av mig.

Igår kväll när jag satt still i soffan började jag blöda näsblod. Blod skrämmer mig fortfarande efter den gången då jag blödde ner hela mig vid en provtagning. Jag är medveten om att näsblod är en vanlig bieffekt, eftersom slemhinnorna i näsan är sköra och jag har blött lite tidigare - nu var det mycket...  Jag och Doris grep oss genast an problemet och jag blev bara lite darrig och skrämd. Doris stöttade mig och jag var snart lugn och blödningen slutade snabbt.

Det är så bra så att det måste vara sant!

TACK DORIS!

Ett inlägg från Ann Catrin om mitt dagboksskrivande och vem jag skriver för:
"Jag upplever att du är medveten om oss därute och ibland för en sorts dialog med oss men att du i huvudsak dokumenterar detta skede i ditt liv för din egen skull. Du resonerar och klargör saker för dig själv under resans gång. Jag gissar att du emellanåt går tillbaka och läser tidigare avsnitt och grunnar över skillnaden mellan nu och då. Däri ligger ett stort terapeutiskt värde. Dessutom tycker jag att du gör väldigt tydligt att det du kommer fram till är din sanning som är giltig för dig. Du visar inte några som helst tecken på att vilja frälsa eller predika. Det är också tydligt att du är intresserad av andras upplevelser men inte för att hitta facit och slå fast Sanningen utan mer som ett utbyte av erfarenheter i största allmänhet. Trots att dagboken är så detaljerad känns den aldrig besvärande intim eller utlämnande på ett sätt som skulle kunna väcka ångest längre fram. Vidare är dagboken inte bara orden utan i väldigt hög grad även ett bildskapande såväl vad det gäller sidornas layout med färg och form som de faktiska bilder du lägger in. Det ligger ju mycket arbete bakom varje förändring av färgton, knappar, frames etc som är en kreativ och därmed hälsosam process i sig. Jag upplever dagboken som ett mångsidigt redskap för din egen del som väcker tankar även hos mig och är otroligt tacksam för att du delar den med mig, oss så jag, vi kan följa dig på vägen."

Jag har bestämt mig för att jag är "förkyldsjuk" idag. Känns konstigt eftersom jag ändå befinner mig i ett sjukdomstillstånd... Det innebär att jag får hoppa över promenaden med Anita och frigörande dansen ikväll - det är synd men klokt!
Mats ringde och förstod att kaffekoppen var ämnad för honom! Här får du ytterligare en kopp, jag vet att det krävs ett antal koppar innan du är riktigt vaken! Ha en bra skön dag ute i skogen!!

Doris ska få en egen sida! Jag känner ett behov av att samla mina tankar och få grepp om min andliga utveckling och har därför börjat arbeta på en Doris-sida...

18 september

Mats verkar inte vara så sjuk. Min förkylning har satt sig i bihålorna som vanligt men jag har inte feber, bara värk och är snorig... Lite synd om mig tycker jag och tar ytterligare en sjukdag.

Jag är oerhört nöjd med den bild jag skapat till min Dorissida, den finns i ett mindre format över dagens datum. Jag ville skapa en bild som visar andlighet utan att använda änglar. Det stör mig att de flesta änglar som visas i dessa sammanhang verkar ha samma skönhetsideal som modeindustrin. Smala, unga och kroppsfixerade. Om det finns änglar så hoppas jag att de ser ut som folk gör mest och att deras inre skönhet syns - det är det enda viktiga!
Bildkollaget är skapat av foton som finns att hämta gratis (förutsatt att jag betalt licens) i Microsofts clipartgalleri. Det är en guldgruva! Fast foton på medelålders och "vanliga" människor är det ont om...
Jag ville skapa en bild som visar andlighet. Barnen utstrålar en inre skönhet och vishet, havet utstrålar frid och symboliserar gränsen mellan det medvetna och omedvetna. Ljuset är insikten. Trappan står för utveckling och är en uppmaning att titta och lyssna inåt!

Jag har börjat läsa igenom dagboken från början och samlar alla texter som berör min andliga utveckling. Det som slår mig först är att jag verkligen lyckas leva i nuet. Alla texter är oerhört nära och samtidigt långt bort i tiden. Det händer så mycket och så snabbt så att ett par dagar kan kännas som ett år och mina känslor skiftar snabbt...

Ikväll är det föräldrainformation på gymnasiet så jag får skippa kören men hade väl fått göra det ändå på grund av förkylningen...

Min moster Ingegerd, kusin Evas mamma, dog för en liten stund sedan. Jag tror att det var skönt för henne eftersom hon har varit dålig väldigt länge och bara blev sämre och sämre men...

Jag skickar alla mina varmaste tankar och kramar till Eva och Bobbo som blivit av med sin mamma och till mormor som förlorat sin äldsta dotter! Jag tänker på er!!!!!!!!!

Tillbaka

Ur min gästbok:
Hittade den här sidan när jag sökte på "bröstcancer". Detta eftersom jag själv är drabbad och just nu håller på med cellgiftsbehandlingar. 7 stycken sammanlagt, med 3 veckors mellanrum. Vill någon i samma situation skriva till mig så går det bra. Lycka till Gunilla, och alla andra i vår situation.
/Ingela

Jag orkade inte gå iväg på föräldramötet igår men som tur var kunde barnens pappa och farmor gå! Mats hade febertoppar under dagen men piggnade till på kvällen. Jag är inte sämre idag men vet inte om jag är bättre heller...
 

Dorissidorna har hållit mig sysselsatt och det är tur för mitt tålamod har svårt att räcka till att vara förkyld också!

Min andliga utveckling tycks ha gått med rekordfart under sommaren. Jag la ner oerhört mycket energi och tid på dessa funderingar men tycks nu hittat en plattform att utgå ifrån.

Texterna är uppdelade i följande rubriker:

• Jag vill inte...
• ...allt är som det ska!
• Carpe Diem - Fånga dagen!
• Kropp, själ och ande
• Tillit...
• Jag vet...
• Jag skapar...
• Jag ser slutet...
   

Det ni! Det är inte illa på 6 månader...

Har fått ett mail från Ewa som fick sin FEC-behandling nr 6 (av 8) för en vecka sedan. Hon skriver:
"Är det dags för en kur snart igen för dig? Du börjar ju också se ett slut på det här har jag sett i dagboken. Det är väl skönt att det är övergående så man kan börja leva "normalt" igen. "Normalt" kommer det aldrig att bli men det här har gett mig en annan livssyn och det känns skönt. Ingen stress mer i mitt liv. Se även vardagarna som annat än ett ekorrhjul. Man lever ju faktiskt mest med vardagar. Dom kan man förgylla, det är inte så komplicerat. Det handlar om att prioritera."

Vi kommer att strålas i Gävle samtidigt så jag ser fram emot givande träffar!!!

Jag har TRÅKIGT!!!!!!!!!!!!!!
Antar att om jag varit barn så skulle jag drivit mamma till vansinne och hon skulle tänkt att jag höll på att friskna till...
Uhu - vad jag har tråkigt och orkar ändå inte riktigt ta tag i mig och göra något...

Det är inte lätt att tänka positivt just nu. Därför passar jag på att gnälla lite.
Jag får nästan inga mail nu för tiden... Ann Catrin, Karin och Ewa fortsätter som tidigare men alla andra har tystnat... Tidigare fick jag minst ett par/tre mail om dagen. Nu är jag glad om jag får en gång i veckan eller så...
Det kan ju bero på många saker - att ni inte vill, att ni har ont om tid, oro för att jag ska publicera det ni skrivit eller att ni inte har tänkt på hur viktigt det är för mig...

Vill ni inte - så låt bli!
Har ni inte tid - så maila när ni har det!
Vill ni inte att jag publicerar - så skriv det!
Har ni inte tänkt - så gör det!

Jag vet att ni är många som läser i dagboken nästan dagligen. Kan ni då inte tänka er att skriva ett litet mail till mig varannan vecka eller så...

Jag förstår att det kan vara svårt att sätta sig in i min situation. Just nu är jag oerhört svag. Jag orkar inte göra särskilt mycket. Hänga tvätten och köra dagens diskmaskin kan vara dagens uppgift. Gå ut med Bubba (på kort kisspromenad) tre gånger om dagen likaså. Som tur var är han hos Mats just nu - förkylningen har verkligen lakat ur mig. De sista dagarna har jag gått mellan soffan, datorn och sängen - och inte orkat mer. Det är egentligen inte klokt, men så är det!
Jag har förstått att jag kanske måste befinna mig i det här tillståndet till i början av november då den sista cellgiftbehandlingen ebbat ut...
Hualigen -

så snälla skriv lite nu och då (om inte annat ett par ord i mitt scriptboard när ni ändå är inne och läser) - så får jag något annat att tänka på! och blir så GLAD!
 

 Tillbaka

20 september

Det kom mail igår...
Först ut var gävlegänget och jag fick dåligt samvete - de stöttar ju mig så fantastiskt så fort jag behöver dem! Vi ska träffas i Rönnäs nästa helg och det ser vi alla fram emot - Jättemycket!

Sedan skrev Jaana och Agneta - stort Tack för det!!! och så hälsningar i scriptboardet! Tack!!

Det kändes bra - nu är jag nöjd....

Ann Catrin skrev:
"Jag tycker att det var bra att du "gnällde". Bra att du skrev mer om hur svag du är, jag tror att det är lätt att förtränga vad det egentligen är som du går igenom. Dagboken ger ju en själsstark bild av dig som inte motsvaras av den fysiska. Dina dagar är självklart mycket längre och svårare än våra "friska" dagar fyllda av jobb och tider att passa. Din trötthet är av ett annat format än vår."

Jag har funderat på om det jag skrivit om min andliga sida och Doris skrämmer...
Jag hoppas inte det! Jag är ju samma Gunilla ändå, bara det att jag har hittat något nytt inom mig som jag berättar om. Jag tror att de flesta håller väldigt tyst om sina andliga grubblerier. Trygga, intelligenta och helt vanliga medmänniskor går omkring och bär på skyddsandar fast ni kanske inte tror det. Det är Valter, Doris, Gudrun, Georgette...
Hade det varit för ett år sedan hade jag bortförklarat min Doris med att det var inbillning, att jag skapade henne för att stå ut med min situation. Så kan man ju också tänka - egentligen är det ju ganska oviktigt. Det viktiga är ju att jag upplever en lättnad i en svår situation - eller hur! 
Fast idag har jag hittat en annan sanning - min sanning...

Vaknade jättetidigt av en otrevlig dröm. Allt krånglade och blev fel - jag var ute och vikarierade som lärare... Har lite ont i halsen och kunde inte somna om, så det blev dagbok i stället!
Jag kände mig mycket piggare i går kväll - får se vad detta halsonda kan leda till?
försöker tänka positivt...

Fler mail kommer från mina härliga vänner som ställer upp och gläder mig !!!!! Tack!

Några kommentarer:
"Läste dagboken precis nu och kände att jag ville skiva några rader ang Doris. Hon skrämmer inte ett dugg. Det är nog som du skriver att de flesta har någon "ande", "figur" eller vad man nu kan kalla det. Jag har upplevt att när jag känner mig liten, klen och allt det där "pratar" jag ibland med min mormor som är död sen 14 år."
 

"Jag läste om din skydsängel Doris och blev så glad! Jag har nämligen också en skyddsängel som heter Valter. Jag har både sett och känt hans närvaro, men jag har ofta trott att jag inbillat mig och tänkt att det är strunt. Men när jag läste om din skyddsängel så blev jag så glad att höra att någon annan upplevt precis samma saker som jag upplevt. (Och om jag hade hittat på alltihopa så skulle jag inte heller ha kallat min beskyddare för Valter, det är ju inte ett namn som någon i min generation heter eller har som favoritnamn...) "

 

"På något sätt (dumt naturligtvis) så tror jag att du ser när jag läser i dagboken . Det gör jag nästan varje kväll."

"Jag kan tänka mig att en del kanske blir rädda eller åtminstone lite ställda när de läser om din andliga utveckling och det kan få till följd att de inte riktigt vet vad de ska skriva om. Det klassiska att inte hitta vare sig ord eller samtalsämnen när det blir svårt. Men på något plan är du ju ändå samma gamla Gunilla med två tonårsbarn, ny man, gammal katt, intressen av olika slag och relationen till dig har ju inte förändrats av det som händer dig."

Tillbaka



 

Ur dagens mail:

"Måste kliva upp ur träsket och erkänna att jag blivit beroende. Av din sida alltså. Och det är nästan ett måste här på BV Data att ha ett hum om vad du skriver, annars hänger man inte med i samtalen på fikarasterna... ;-)"

"Det är konstigt, jag läser din dagbok nästan varje dag och tänker med jämna mellanrum att jag borde försöka skriva något till dig också. När jag läste att det var någon annan som tänkte att du såg när hon/han läste i dagboken så kom jag på att det var precis så jag tänkte."

Tillbaka

Fortsättning