Ingela mailar:
"Tänkte också säga att jag har skrivit lite om min cancer på min hemsida nu. Inte en dagbok som ni andra, men lite grand om vad som hänt mig. Ha det så bra nu Gunilla!!!
http://ingela.k.hem.netlink.se/sida-1.html"

Jag har läst hennes sida och oj vad jag gråter - så sorgligt och smärtsamt det är - men - det är skönt att känna igen sig...

Tack för alla mail och hälsningar i scriptboardet!!!

Nu gör jag kväll och vilar upp inför morgondagen. Om jag får möjlighet så skriver jag i min reservsida när jag är i Skåne, annars blir det meddelanden via scriptboardet!
Min mail fungerar var jag än är...

Tillbaka

24 november - Dag 37

Ingela har tillkommit i mitt lapptäcke med länkar till andra bröstcancerdrabbade:

Ur ett mail:
"Jag tycker förstås att du har fått din dos av prövningar för en lång tid framöver, men det verkar inte Han där uppe tycka. Nu tänker jag på din pappas sjukdom alltså, mitt uppe i strålningen och allt. Du måste vara en otroligt stark kvinna som orkar stå på benen trots allt. Om det var jag som fick ta alla dessa smällar, skulle jag för länge sedan ligga längst ner under täcket och hulka. Du är så stark, Gunilla! Jag antar att du också har "svaga" stunder när du inte alls vill vara den där starka Gunilla som alla tycker att du är, du vill också ner under det där täcket och hulka med rödgråtna ögon. Då är det tur att du har alla dessa underbara människor omkring dig, framför allt Mats och dina barn, och sedan alla webbisar. Det är fascinerande att se någon som ger så mycket av sig själv, också får tillbaka så mycket. Det måste finnas en högre makt där uppe som lägger ihop ett och ett och det blir... jättemycket. Många vänner, många hjärtan.
Ville egentligen bara säga att jag tänker mycket på dig och följer din sida varje dag. Skickar också små moln med energi med jämna mellanrum. Hoppas de kommer ända fram. Om inte, så är det väl någon på vägen som också behöver dem så då går de inte förlorade ändå..."

Vilket bra uttryck: webbisar!
Det stämmer att jag får oerhört mycket tillbaka och därför behöver jag inte vara stark -  jag lyfts och bärs fram av vänner, webbisar, arbetskamrater och släktingar...
Nog ligger jag och tycker synd om mig själv under filten emellanåt men lyfts alltid upp av någon uppmuntran från någon!

Ur ett annat mail:
"Du skall veta att jag, efter att ha läst om allt vad du får gå igenom, kan se mina egna problem som ytterst små. Och ändå kan jag ibland tycka synd om mig själv. Jag är helt säker på att om jag inte hade fått ta del av din dagbok, hade jag tyckt ännu mer synd om mig och jag skulle ha förstorat upp allt. Och jag är övertygad om att dina andra läsare har samma uppfattning. Allt är ju bara en fråga om jämförelse. Det är ju på något sätt väldigt fel att en människas olycka skall hjälpa en annan, men det är så jag känner det vid läsningen av din dagbok. Jag kan bara tacka dig."

Jag är oerhört glad över att jag reste ner till mamma och pappa. Nu är läget inte längre akut. Pappa ska göra en bypassoperation. Under väntetiden behöver de mycket hjälp hemma och det är på gång att ordna sig. Just nu är Kristian hos dem.
Pappa fick komma hem från sjukhuset igår mitt på dagen.

Resan upp från Skåne gick bra, jag håller på att läsa om "Sagan om ringen" och tiden (7 timmar och 2 tågbyten) gick fort. Här hemma fanns Mats och Elin och vi åt Matslagad potatisgratäng och lammrullader! MUMS!!!!

Kväll:
Åsa har flyttat hem. Mats köpt sig en bärbar dator...
I eftermiddag var vi och tittade på Elin som hade dansuppvisning med sin dansgrupp i modern fridans - de var mycket duktiga!
 

Så här såg jag ut när min port-a-catch satt inne. Ovanför porten syns det ärr som de "återanvände" när de tog bort dosan. Slangen syns tydligt på halsen. En bit av mitt ärr efter tårtbitsoperationen på högra bröstet syns också.

Här ser ni hur strålningen går till. Jag ligger med huvud och armar i en plastform.

Maskinen snurrar runt mig och ställer in sig på 4 olika sätt. Pilarna och strecken ska vara kvar under hela strålningstiden för att apparaten ska ställas in korrekt.

Strålningen känns inte och tar sammanlagt max 15 minuter.

Jag har fått ett foto på Agneta S. Titta i Bröstdagboksvänner!
Agneta S skickade även denna text som hon hittat på nätet:

Tillbaka

25 november - Dag 38

Ur gästboken:
"Jag läser och läser och läser och läser och... Aj - ryggen protesterar... men jag läser och läser och läser... Önskar att jag hittat hit innan mina egna FEC-behandlingar började. Misstänker att jag orkat med dom på ett annat sätt då - kanske."

Idag ska jag till Gävle igen. Jag åker sjukbuss dit och vanlig buss hem. Kl 16.00 har vi utvecklingssamtal med Åsa.

Dag 38 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Krafterna ökar för varje dag och det känns som om jag fått tillbaka livsgnistan - och Håret växer!!! En tjock mörk stubb börjar tätna uppe på huvudet, jag måste torka håret med handduk när jag duschat!!! Fast ännu behövs inte schampo...
Magen är riktigt normal och maten smakar som den ska.
Musklerna i armar, ben, fötter och händer värker emellanåt. Häromdagen fick jag en sträckning i ryggen som turligt nog gick över på ett dygn. Jag vet inte om detta berodde på att jag är otränad eller om det är muskelbesvär efter cellgifterna...

Nu har jag varit till Gävle tur och retur. Ewa och sonen Johan var med sjukbussen och vi hann prata under resan. Hon har lärt känna många i bussen och vi pratade också med en kvinna från Vansbro (jag har redan glömt namnet)...

Strålningen gick strålande ;-)
Kristian berättade att muskelvärken troligtvis var sviter efter kortisonbehandlingen!!! Klockan 11 gick den vanliga bussen mot Falun och jag hann precis äta en korv innan jag tog den och var tillbaka i Falun klockan 12.45.

Snart ska jag på utvecklingssamtal med Åsa. Inspirationen att skriva i dagboken tryter... Jag känner mig splittrad och har ännu inte hunnit landa efter skåneresan. I morgon stannar jag kvar i Gävletrakten efter strålningen. Hela Banverket Data samlas två gånger per år och har årets andra träff på Högbo Bruk i morgon och på onsdag. Jag tänkte ansluta till dem och vara med så mycket det går...

Dagboksskrivandet får alltså tåla sig ytterligare några dagar.

Tillbaka

27 november - Dag 39
Pappa opereras klockan 11.00 i morgon. Vi räknar med att allt ska gå bra men det ska bli skönt när det är gjort!

Värken i min höft blev värre i natt  och spred sig ut i benet och efter dagens strålning tillbringade Mats och jag eftermiddagen på Faluakuten. Jag var orolig för att det skulle kunna vara en blodpropp...
Så var inte fallet och alla mina värden var mycket bra. Jag fick recept på effektiva värktabletter så att jag kan ta mig till Gävle. Annars har jag inte alls ont när jag ligger på rygg. Så det blir ryggläge så mycket som det går. Att sitta är nästan outhärdligt... därför blir det inte mycket skrivet i dagboken. Det bör bli bättre om några dagar!
Jag får ägna tiden åt läsning och reflektioner. Den senaste tiden har det hänt mycket som jag behöver bearbeta...

Tillbaka

28 november - Dag 40

"Skickar en massa kramar och sitter samtidigt och svär och förbannar i frustration över att inte kunna göra mer för dig! Inte så andligt men vad gör man?!?!? Jag tycker att alla mått är rågade sedan länge så du behöver verkligen inte ha värk också.
Hur många kramar som helst till dig och ett något mindre antal (han har ju inte värk!) men varma till Mats också!"
mailar Ann Catrin.

"Vila dig, det är nog det du behöver nu. Efter att åka fram och tillbaka varje dag, sen iväg till dina föräldrar och sen tillbaka med mera strålning. Vem skulle klara det  - jo just du! Men du måste vara snäll mot dig själv, kryp ner i sängen, läsa bra böcker, reika och lyssna på skön musik. och bara ta igen dig!!

Det finns bara två sätt att leva sitt liv.
Det ena är som om ingenting är ett mirakel.
Det andra är som om allt är ett mirakel.
- Albert Einstein:"
mailar Britt-Marie

Eftermiddag:
De har ringt från sjukhuset och pappas operation gick bra!
Arbetskamraten Åsa skickade massor av änglar. Några av dem ser ni här...

Mats körde mig till Gävle och vi var tillbaka här klockan 12.30. Nu ligger jag mest på ryggen. Värken har flyttat från höften till knäet
Elin har kommit hem med sin första fasta tandställning i munnen. Det känns ovant för henne!

Tillbaka

29 november - Dag 41

Julhälsningar börjar droppa in... Tänk - På söndag är det första advent!

Det kändes ganska bra att ligga på soffan och inse att nu gäller det att vila... Värktabletterna är starka och jag blir dimmig - inte så särskilt effektiva heller tycker jag, så jag lät bli dem i natt. Elin vaknade och hade värk av sin tandställning mitt i natten och vi var båda vakna och tyckte synd om oss själva ett tag.
Idag kör Mats mig till Gävle igen. Barnen och jag har planerat en Örebroresa över helgen - nu får de göra den själva. Jag ska fortsätta ligga på soffan tills benet blir bättre!

Alla rapporter om pappa var positiva igår! I eftermiddag kan jag ringa och prata med honom...

Eftermiddag:
Benet är lite bättre men ännu mår jag bäst liggandes i soffan. Jag har pratat med pappa som är trött men på bra humör! Han blir kvar i Lund till måndag-onsdag nästa vecka.
Jag har gjort en Julsida med jul- och vinterhälsningar...

Nu finns MariaL och Julia med på Bröstdagboksvänner!

Tillbaka

30 november - Dag 43
Jag har sovit gott och just nu känns det riktigt bra att sitta vid datorn. Elin och Åsa reste till kusinerna i Örebro igår, det var meningen att jag skulle följt med men det gick inte med mitt ben...

Det är ingen tvekan om att jag hamnat i en svacka...
November brukar vara min värsta månad och den senaste veckan har tagit ut allt tycker jag. Värken är naturligtvis den största orsaken liksom oro för mamma och pappa.
I tisdags for jag till Högbo för att vara med på Banverket Datas (min arbetsplats) höstdagar. Det var jättekul att träffa alla igen, på kvällen fick vi god mat och underhållning och sov sedan över till onsdagen. Jag överansträngde troligtvis mig och på natten blev mitt ben sämre. Detta förtog lite av glädjen över att träffa arbetskamraterna igen...
Resten av veckan har varit mycket mörk och tung. Jag har väldigt svårt att klara smärta. I en skala av 1 -10 har detta varit 10 när det är som värst. Jag har varit tvungen att ta mig till Gävle varje dag vilket gjort att jag inte kunnat undvika smärtan. Värktabletterna jag fick av läkaren gjorde mig dimmig och trött men värken kvarstod. Det har krävts tålamod av både mig och min omgivning...

Nåväl, nu tror jag att det har vänt.

Dag 43 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Håret växer på hela kroppen. Jag försökte mig på att måla mina stubbiga ögonfransar i tisdags...
Jag längtar oerhört mycket efter att vara "normal" igen.
Längtar efter att ha kraft över, initiativkraft, livsglädje och positivitet... Efter att känna mig kvinnlig med böljande hår, könshår och ostympade bröst... efter att flickorna ska få se sin mamma frisk igen - inte gnällande och haltande och liggandes i soffan för det mesta...
Mats är tålmodig, omtänksam och gullig - igår kom han hem med en Alladinask och en halvflaska porlande Alsacevin, Dopff Brut, till mig! Bara för att uppmuntra och jag blir så glaad! men innerst inne gråter jag lite eftersom jag längtar så innerligt efter att vi ska vara jämlika igen... Mats pjoskar definitivt inte med mig och det är tur - ynklighetskänslan kommer från mig själv!
Jag vill inte känna mig ynklig!
Jag längtar efter Gunilla - den friska!
"Bakslaget" med benet har fått mig att inse att jag höll på att rusa iväg igen. Längtan och önskan att vara frisk och normal tog över och jag började driva på. Jag har tidigare bestämt mig för att bara följa floden och inte stånga mig blodig, det gäller även nu när jag ska återhämta krafterna.

Allt är som det ska
och
Jag gör det jag ska...

Så nu sitter jag här i röran och inser att den ska vara ett tag. Inser att jag måste vänta, kraften kommer tillbaka någon gång, den kommer när den ska och jag ska bara följa med i den takt det sker...

Tillbaka

Fortsättning

Bröstdagboksvänner!